zillen.blogg.se

Efter 50 resdagar känns uttrycket "Världen är liten" missvisande, i alla fall om man syftar på allas sammanlagda världar. Vår uppfattning, just idag, är att världen är stor. Obegripligt stor. Och vi är glada och tacksamma över den bråkdel av världar, som vi har fått vara del av under den här tiden.

Även om vi bara snuddat vid en bråkdel av världar, är det lätt att påstå att det finns sjukt många män och kvinnor i skor i dessa världar. Medmänniskor med olika förutsättningar, olika historier och som i vår närhet har visat hjälpsamhet och stort hjärta.

Vi minns särskilt...

(Peru)

Johans min när kyparen serverar honom den peruanska specialitén, marsvin - i dess ursprungliga form på tallriken.

Sista dagen på Inkaleden då vi efter svettiga (klipp)pass når fram genom The Sungate och ser hela inkastaden, Macchu Picchu, höjdmetrar under oss - Magiskt och oförglömligt!

Johans uttömmande natt med magsjuka, i tältet och på den naturliga "toaletten".

(Nya Zealand)

De cirka 325 milen i campern genom extremt diversifierad och spektakulär natur.

En annorlunda julafton i kajak genom Tasman National Park, med trötta sälar som åskådare och en gyllene strand som rastplats.

De totalt oförsvarbara sandflugeattackerna i Milford Sound.

Den blöta, fartfyllda och adrenalinkickade forsränningen bland de vassa klippväggarna genom shotover canyon.

Båtturen när den mäktiga valstjärten plaskar i havet och när vi omringas av hundratals lekfulla och energiska delfiner.

(Filippinerna)

Avkopplande och behagliga dagar i det varma, gröna och klara sydkinesiska havet som gifter sig fint med den mjuka, vita och rena stranden.

Marias superkombo; 1) kollaps på stranden och 2) ryggskott ner bambusängen.

Det unika boendet några steg från havet på ensamma Diniwid beach.

Lost in translation...

Servicepersonalens hjälpsamma fråga vid ankomst på Heathrow flygplats, får ett annorlunda svar från oss.

"- Are you OK (O Kej)?
- Öö. Yes, we're in the UK (Ju Kej)."

Som om dom inte visste...

-----------------

"- We have one of those." Replikerar Johan 3 gånger på frågan från den Nya Zeeländska kioskförsäljaren om han vill ha solkrämen. Johan inser att försäljaren hör - We'll have one of those" och tar den "enkla" vägen ur, betalar och går därifrån.

----------------

Johan - One Mango shake, no sugar.
Servitören - Anything else? (innebörd - några andra speciella önskemål kring shaken)
Johan - No, thank's!
Servitören - So, only sugar?! (innebörd - bara socker som skall tas bort)
Johan - Noooooo, NO sugar! (överpedagogiskt)
Servitören - Yes, no sugar.
  ----------------

Så. Nu är vi i alla fall tillbaka till vår värld, med subjektiva ögon, den absolut bästa av världar. Och vi är fortfarande precis samma strukturerade, förutsägbara (tråkiga?) och snälla Johan & Maria som för 50 dagar sedan, eventuellt har vi lagt till oss med någon solblekt hårslinga och några myggbett vid fotknölarna.

Stort tack till alla ni som orkat sladda in här och läsa! Bloggen har varit ett kul sätt för oss dokumentera resan och kommer förhoppningsvis vara ett verktyg för nostalgitrippar i framtiden.

/Herr & fru Zillén

Tidig uppstigning, tricykle (hotellvakten försökte blåsa oss), båt, tricykle igen till Caticlans flygplats, irriterade över att terminalavgifter och avgift för extra bagage inte går att betala med kort, flyg till Manilla, bagaget redan ute när vi kliver av planet (!!!), taxi från terminal 3 till terminal 2 och så flyg till Hong Kong.

Vi avslutade alltså vår vistelse i Filippinerna med att återigen göra ett minimalt stopp i Manilla. Något vi gläds mycket åt då vi läst så mycket tvivelaktigt om staden och hellre latade oss i paradiset in i det sista. Nu latade vi oss ändå i Manilla i samband med att vi kastade i oss en frukost för våra sista pesos, så pass länge att kabinpersonalen kom och hämtade oss för det var dags att lyfta. Som svensk behöver du inget visum i förväg för att besöka HK vilket är bra då vi eg inte planerat in Hong Kong i vår resa, utan snarare tar chansen när vi har många timmar på flygplatsen att istället göra något bättre av dem. På samma sätt som vi gjort i Lima, Santiago och Aukland tidigare under resan.

Väl i Hong Kong kan vi konstatera att man med engelskan kommer väldigt långt, samt att vi redan i ankomsthallen får utomordentlig hjälp från en Tourist Service Guide att planera vår vistelse. Till skillnad från många andra länder i Asien och Sydamerika är guiden offentligt anställd och kan därför hjälpa till utan att ha en personlig vinning i var vi ska tillbringa dagen. Mycket bra!

Vår plan blev att ta en buss till Kowloon market för att fynda och pruta på billigt skräp, och sedan fortsätta på en promenad genom stadsdelen Kowloon till shoppingmalls med alla västerländska märken. Därefter inta middag på stan och sedan ta bussen tillbaka till flygplatsen.

Maria, som studerat pruttaktik på nätet innan Hong Kong-besöket, visar sig vara som gjord för detta och hon går loss som en galning på marknaden. Taktiken går i princip ut på att lägga fram varje skambud med ett hjärtligt leende och skratt. Försäljarna är primärt kvinnor och de som nappar och skrattar med är de där Maria lyckas bäst. Bland kapen sticker några ut. En "kappa" för dryga 100-lappen och en sportrygga där försäljaren till slut gick under vårt utgångsbud (200 HKD), till 170 HKD (!!!) när vi ville gå och se oss omkring. Överlag är försäljarna trevliga och accepterar lätt ett - No Thank's! Staden känns bekväm och säker. Och, ja, inte minst Maria sticker ut med sitt blonda hår. Hong Kong-borna är dock inte alls lika små som Filippinerna.

Maria går hem hos kineserna. Bland annat bjuds hon på 2 st polkagrisar av en tjej som samtidigt utbrister - "You are so beautiful!"

Vi har sedan tidigare bestämt oss för att ge oss en försenad julklapp i form av en padda. Hong Kong har ingen moms på elektronik och priserna är därför ca 75 % lägre än i Apples butiker i Sverige.

Så var det då bara middag kvar. Vi tar våra sista HK-dollar och spenderar i en food court ett par våningar under marken. Johan får i uppdrag att beställa maten, och vi vet ännu inte vad vi åt, men det smakade bra och roade våra trevliga bordsgrannar när vi slet med pinnarna för att få i oss maten ur de olika skålarna.

Efter middagen gjorde Maria ett kort besök på toaletten. Johan väntade utanför vid en hylla full med kinesisk sprit. Det tar inte många sekunder innan en värdinna kommer fram och börjar erbjuda smakprover. Så, när Maria kommer ut från sitt badrumsbesök är Johan i full färd, med att arbeta sig igenom sortimentet. Maria låter sig även hon övertalas att smaka på allt från "fruity wine" till Sake. Överlag, smakar det väldigt sött, så när vi föreslås att slå till, plockar fram knepet som gör att man kommer undan med det mesta, inte bara i Hong Kong utan i hela världen. Vi skrattar bara hjärtligt och tackar för oss!

/J & M

Med timmar från den behagliga värmen och redan uppsåt till flassande hud, minns vi tillbaka och kan konstatera att...

... den årliga medeltemperaturen ligger på 26 grader - fruktansvärt behagligt!

... fruktshakes i alla dess smaker är makalöst svalkande och goda, men bör beställas utan socker.

... Boracay Island har förskonats från fruktansvärda naturkatastrofer, till skillnad från östra sidan av landet. Dock har två tyfoner sedan 2005, tvingat befolkningen till reträtt.

... mannen med två rostfria hinkar över axlarna som tjoar "Aaaaoooo", om och om igen varje morgon, säljer färsk tofu.

... det är sorgligt hur många unga filippinska tjejer som kommer gående på "romantiska" promenader med äldre och inte minst större vita män.

... levnadskostnaderna är löjligt låga vid smart förhandling. Uppskattningsvis skulle ett decennium kunna sponsras och spenderas, innan korvöret är ett faktum.

... den filippinska mangon har utsetts till världens sötaste frukt. Inte oförtjänt!

... default vid bordet är tallrik, glas, gaffel och sked. Dessutom fånigt små servetter, till Johans ständiga snoriga näsas förtret.

... Máam och Sir används flitigt. Dessvärre med en betoning, som gör att vi skulle kunna tro att Maria är morsa till alla som med brett leende tilltalar henne.

... den vedertagna begreppet (?) "Swedish massage" är en särskild behandling, som inkluderar extra starka nypor.

... filippinarna är med våra ögon små, vilket fått oss att känna sympati med Gulliver på hans resa.

... få filippinare väljer att redovisa inkomstskatt, då de aldrig ser resultat av sina skatter. Som påtryckningsmedel behöver medborgarna visa upp en korrekt skattedeklaration för att till exempel få resa till vissa länder.

... presidenten Noy ändå ser positivt på framtiden efter mötet i Schweiz om korruption och demokrati, enligt den filippinska pressen daterat 2013-01-26.

... landet kan erbjuda fantastiskt vykortsvackra stränder och vatten.

Signerat...

Väl utom de filippinska landgränserna vågar vi publicera detta.

------------------------------

Då, 2013-01-13. Riktlinjerna löd: Plåta ett specifikt hotell på Boracay Island - inge strul, inspirerat från Hassan.

Så. Med joggers på och en något sånär kartbild i minnet, susade vi iväg på jakt efter, låt oss säga "Villa X". Förbi en högljudd trafikerad huvudgata, två slitna skolor, en upptagen pir och överallt luttrade bostäder, restaurerade med bamburör och annat som naturen kan tänkas bistå med. Stora ögon och tvättlinor avslöjade dess liv.

Väl nära, enligt lokalsinnets förmåga, behövde vi vägledning av några filipinos, och hamnade till slut på en stig som ledde fram till ett pampigt näste, med en ovälkomnande mur framför. Maria pep fram och plåtade vid entrén, varpå tre män som satt utanför, likt vakthundar, ropade något, som Maria varken hörde eller besvarade. Istället gick hon med fokuserade men lugna steg därifrån.

Strax därpå... "Hejsan, Hallå!" på svenska, hör vi en röst bakom oss. En bar över man på moped brummar fram till oss och fortsätter frågvist, "Varför tar du en bild av min privata egendom?! Vad heter du? Vad kommer ni ifrån?". Svarar och hittar på att vi letar boende och trodde att hans palats var ett hotell.

Mannens tonval och kroppsspråk tydde på att saker och ting inte står riktigt rätt till. Vi kände oss nakna och misslyckade, samtidigt som vi då förstod att vi inte har en susning om bakgrunden till uppdraget.

Det var alltså inget hotell och mannens, i något andetags, påpekande om att han är nyskild, gör vårt "snokande" till ett mindre bekvämt beslut. Dessutom har vi läst alldeles för många deckare på resan, för att inte låta bli att skrämma upp varandra.

Lustigt att den vi just nu är mest rädda för, efter att ha rest jorden runt, är en man hemifrån.

------------------------------

Nu, 2012-01-26. Puh!

/J & M

När vi reste runt i Australien för närmare 9 år sedan (Jisses!!!) prövade vi på att dyka. Instruktionerna var knapphändiga och såhär i efterhand gjorde vi nog inte så värst bra ifrån oss som dykare. Jag uppskattade dock äventyret under vatten, medan Maria minns tillbaka på minnet med stort obehag.

Efter en dryg vecka här på en solsäng bestämmer jag mig till slut för att ta en kurs och certifiera mig för "Open Water Diving" (innebär att jag får dyka till 18 meter, vilket jag tror räcker väldigt bra!). Efter att ha lyssnat runt lite inser vi att här konkurrerar man inte med pris utan alla tar samma taxa. Vid närmare eftertanke är det nog väldigt sunt då man annars skulle börja tumma på säkerheten.

Intrycket är annars att det är lätt, easy going och att man sprider ut lärandet över tre till fyra dagar - för kom ihåg - du är här på semester!

Det finns säkert många sätt att få sitt PADI certifikat. Jag har själv hört om allt från några mail fram och tillbaka, till en signatur på ett papper. Min kursledare Jenny är iaf inte den som tar några genvägar. Jag får min bok kvällen innan vi ska börja och i uppgift att läsa de två första kapitlen (av fem) på ca 120 sidor och göra uppgifterna därtill. Detta tar mig hela kvällen...

Dag 1. Jenny har två elever. Jag och Andrea, en spansk flygvärdinna som definitivt inte är haj på engelska. Hennes pojkvän Jacobo (Pilot! Hmm...) är lite vassare och fungerar som tolk. Han är certifierad sedan tidigare och följer med på djupdyken och tar bilder och filmade. Förhoppningsvis kan jag komplettera med dessa senare. Roligast med honom är ändå att han låter precis som Borat!

Dagen börjar med genomgång av utrustning och övningar på grunt vatten. Allt från att vattenfylla masken till att andas från någon annans reserv regulator.

Därefter får vi några timmar på land där det blir genomgång av teori innan vi ger oss iväg för att göra vårt första riktiga dyk i Coral Garden på 11 meters djup. Fokus i övningarna ligger i att bekanta oss med utrustningen, andas och se oss omkring. Vattnet är klart och det finns gott om fisk!

Åter på land väntar en dvd-film, som repeterar det man läst i boken och så nästa kapitel i densamma. Min avslappnade sysselsättning i form av denna dykkurs har visat sig vara ett heltidsjobb med övertidskrav! Precis hela dagen går åt och kvällen till att läsa och se dvd.

Dag 2 Upplägget är detsamma. Övningar på grunt vatten på förmiddagen och sedan ett djupare dyk med övningar även här. Nöduppstigning, dela luft, hitta neutral flytkraft på det djup vi befinner oss så att man svävar helt fritt. Betydligt svårare än det ser ut! Inte minst när det är så mycket fisk omkring oss att jag knappt ser Jenny trots att hon bara är en meter bort! Helt fantastisk miljö! Precis som att befinna sig i ett färgglatt akvarium. Kanske något distraherande dock när man ska fokusera på att göra rätt och överleva:)

Våra förmiddagsövningar tog längre tid än beräknat och även om vi har våtdräkt i det 26-gradiga vattnet fryser vi som hundar när vi kommer upp. Det gör också att när jag återvänder till Maria på sena eftermiddagen slocknar jag som en boxare som mött någon av Klitschkobröderna. Mina bihålor är ömma och febern tar mig i ett järngrepp de närmaste dygnet. Inte något annat att göra än att pausa kursen. Efter två dagars frånvaro är jag ändå tillbaka och då har jag åtminstone haft tid att göra klart teorin. Man kan säga att den är relativt enkel. Till en början läste jag varje ord, men kunde gott nöjt mig med att skumma igenom den. Jag missade bara en fråga av 50 på slutprovet - hur ofta tuben måste in på inspektion? Tydligen varje år... Är det något jag faktiskt kommer minnas efter detta är det väl just det.

Dag 3 Andrea har också pausats på kursen även om hon hunnit lite längre. Men efter en kalasfylla blev hon portad från att dyka en dag så jag är så gott som ikapp henne ändå. Jag ber om en mindre våtdräkt och det räddar mig genom dagen. Den är lite för kort i ben och ärmar, men håller vattnet betydligt bättre och gör att jag slipper frysa. Jag slipper mer eller mindre andas också eftersom den är så tight, men det går. Jag gör ändå klart mina grundvattenövningar rätt snabbt, och hinner med både djupdyk 3 och 4 under samma dag, innan slutprovet väntar. Snorkeltestet. Detta får man bara göra när man klarat av alla officiella färdigheter. I korthet går det ut på att man får ta på sig mask och snorkel, ta ett djupt andetag och sedan svälja som en galning medan någon häller vätska genom snorkeln. Jag gör mitt bästa och får i mig rubb och stubb till åskådarnas förtjusning. Efteråt inser jag att jag satt i mig en hel tekanna med grogg. Visst, jag fattade att det var sprit, men inte hur mycket. Hursomhelst, certifikatet i hamn och inga allvarligare tillbud. Inte ens när jag kryssar hemåt på stranden till Maria som väntar på hotellet;)

Här på Boracay är dykning stort. Man har bra rev, några vrak och dessutom har man lagt ner ett gammalt ryskt flygplan som en extra attraktion. Vad har jag hunnit se då? Jodå, vi hittade Nemo, vi har sett blåsfisk och färgglada ålar, korallfisk i alla varianter, räkor, musslor mm mm. Störst intryck gav kanske ändå våra två möten med Belcher's Seasnake (svartvitrandig havsorm), rankad som #6 giftigast i världen. Ormen skrämmer slag även på en erfaren dykare som Jenny (3000+ dyk), men den är inte aggressiv. Tur för oss;)

/J

Det är något magiskt med arlatimmen. Ända sedan vi lämnade Sverige i västlig riktning, har dygnrytmen av naturliga skäl varit tidig kväll och morgon. Här på Filippinerna har vi därför passat på att aktivera oss i någon form innan den continentala frukosten med, på riktigt, världens sötaste mango.

Det är timmen då solen är pigg, men inte har klättrat till stekande värme.

Det är timmen då flod ersatts av ebb.

Det är timmen då små vågrörelser rullar fram på sydkinesiska havet.

Det är timmen då en lätt svalkande bris sveper in över strandbanken.

Men framförallt.

Det är timmen då Filippinerna strålar av glädje.

De chartrade asiatiska barnfamiljerna håller som bäst på att kvickna till liv, kanske en och annan pappa har tjatats till att blåsa liv i den krokodilliknande vattenleksaken, samtidigt som partyfolket sover ruset av sig och inte har någon som helst ambition att steppa upp.

Eventuellt möter vi några morgonpigga joggare, något brittiskt pensionärspar och dagens första energiska dykargrupp. Men i övrigt är det filippinarnas alldeles egen showtime, deras anderum, deras tid att njuta av hemlandets underbara landskap och behagliga klimat. Föräldrar och föräldrars föräldrar sitter lugnt på banken och har uppsikt över barnen som bekymmerslöst roar sig i vattnet och i sanden. Det är timmen att hämta energi, innan cirkusen åter snurrar, en ny affärsdag tar vid och hårt arbete krävs för att lusa turisterna på ännu mer pesos.

Magandáng umaga (God morgon)!

/M & J

I några timmar under några dagar har Johan och jag frivilligt pausat från varandra, eftersom att jag uppmuntrat en nyfiken Johan till dykarkurs. Varje dag är jag dock så där fånigt orolig att han inte ska dyka upp på förväntad tid, men så påminner jag mig om att det faktiskt är just det han kursar i, så det borde vara lungan. :-)

Hur som helst, med min egentid valde jag att efter morgonens joggingtur, hoppa i det svalkande plurret, preparera med vatten, "The Hunger Games" av Suzanne Collins, fånen, kaffe och ta plats under ett palmliknande parasoll i "min" solsäng. Någon timme senare får jag solsängsgrannar, som jag snabbt konstaterar talar svenska. Min första tanke är att menande fånga deras uppmärksamhet, i syfte att göra dem medvetna om att "hallå, jag är också svensk", men när jag lyssnar till deras dialog, väljer jag att låta bli och bara oberörd fortsätta överhöra. Och...

En stockholmsdonna till en annan.

"Så jävla varmt, de eee, asså."

"Aaa, asså, ja brukar inte tycka de e äckligt att ha utsläppt hår, men nu e de så jävla ofräääscht."

Tystnad i någon sekund, innan donna 1 åter tar till orda.

"Ja bara älskar kardemumma", med betoning på älskar, och fortsätter, "Drinken igår va så jävla god." Hihihihi...(tillgjort fniss)"

Donna 2 replikerar skrytsamt med, "Asså, ja minns ingenting från de där andra stället vi va på."

"Å fan, när fan blev du så full?"

Svaret uteblir, eftersom fler polare dyker upp, varpå donna 1 inte längre är intresserad av svaret på frågan och brister ut i, "Där e råm. Här e people (piiipåll), asså. Hur mår ni?", och åmar sig till rätta i solsängen.

En kille, med misstänkt stora biceps kontrar med, "Ja kör de här Carpe Diem. Så jävla skönt." Hehehehe...(manligt fånigt skratt)"

Donna 1 önskar ta tillbaka uppmärksamheten och fyller i med, "Asså, ida ska ja ba läsa, ta massage...", varpå övriga tjejer, innan hon hinner avsluta meningen, instämmande replikerar med, "Aaa, fy fan va skönt.", "Aaa. Fett." och "Mmm, så jävla najs."

Efter något andetag och en obekväm tystnad, vill donna 1 åter fånga blickarna genom ett försök till tyck-synd-om-mig och titta-på-mig med orden, "Å nej, ja kommer få åderbråck.", samtidigt som hon smörjer benen med Hawaiian Tropic olja.

En av de nytillkomna i sällskapet, som placerat sig närmast henne, responderar, "Neej. Skärp dej." Hahaha...(som i fåna dig inte)

"Aaa men asså min mormor har å min mamma har.", argumenterar donnan ömkligt och lägger på en lite mörkare blick.

"Aaa, men livet e fullt av surprises (suprajses)." Hehehe...(nervöst, skratta-mej-ur-situationen)

... och här någonstans pluggar jag in lurarna, och börjar fundera kring hur många svordomar som kan rymmas i en diskussion, vilken effekt dessa har, vem i gänget som betalar själv och vem som har föräldrar som sponsor, innan jag insåg mina 30+, tog en sipp av det nu svala kaffet, sänkte volymen två snäpp och fortsatte lyssna till IB-affären med P3 dokumentär.

Detta tillsammans med citatet ""Du är en vitval bland oss knubbsälar.", på Tofta strand är i alla fall bland de mest rogivande strandöverhöringar jag upplevt.

/M

Bakgrund:
Under en och annan soltimme kliar det i lemmarna och rastlösheten gör sig påmind. Just då är kortleken är en välkommen spelpjäs. Dock uppfyller kortspelet "Skitgubbe" inte samma nöje på två spelare, som på fler än två, och dessutom är Maria orubblig vinnare i "Vänd-10", vilket Johan tröttsamt snabbt konstaterade.

Syfte:
Vi ville uppfinna ett kortspel, där spelarna ställs inför en uppgift, tvingas använda hjärnbarken och ges möjlighet att rasera motspelarens strategi.

Frågeställning:
Hur spelas ett kortspel, som är utmanande, kräver tankeverkstad och innehåller möjlighet till djävulskap?

Avgränsningar:
Sällskapets bagageinnehåll är begränsat till den klassiska kortleken, vilket avgränsar andra typer av spelkort. Dessutom, finns varken lust eller tid att involvera fler personer än just oss, vilket ger oss ett bort fall på si så där 6 miljarder människor.

Metod:
Trial and error.

Resultat:
Efter ett gäng försök och justeringar tillbaka och fram, nådde vi följande instruktioner och spelregler.

-------------------------

Inledning...

1. Hitta en kompis att spela mot.

2. Skaka kortleken väl och dela ut 26 kort till dig och din kompis (13 kort vardera att ha på hand).

3. Dela ut kort 27 till din kompis och 28 till dig själv, med skillnaden att dessa kort är uppvända. Korten anger spelarnas utmaning/uppdrag.
Kortets siffra anger hur många stick du ska ta. Ess räknas som ett stick.
Kortets färg (röd eller svart) anger i vilken färg du för ett vunnet stick, får räkna detta * 2 eller * 0, dvs om ditt uppdragskort är ett hjärter och du tar 4 svarta stick och 3 röda, räknas detta samman till 4 + 3*0 = 4, alternativt 4 + 3*2 = 10. Du väljer alltså själv vid slutet av spelet om du vill multiplicera din färg (röd eller svart) med 0 eller 2, utifrån vad som är mest fördelaktigt för dig utifrån ditt uppdrag.

Under spelet...

4. Följ alltid färg (ruter, klöver, hjärter och spader), i den mån du kan. Om du saknar färgen, tvingas du saka valfritt kort och sticket är din kompis. Högst siffra i färgen vinner sticket. Ess räknas som 14 i spelet.

5. Ta alltid upp ett nytt varsitt kort ur den resterande högen med kort, efter varje stick. Detta betyder att du har 13 kort på handen, till dess att det inte längre finns kort att plocka upp.

6. Placera vunnet stick i rad av färg (röda stick till vänster och svarta till höger) framför dig. Detta betyder alltså att även din kompis kan räkna ut hur många stick i enlighet med ditt uppdrag du har (och därmed inte har tagit).

7. Spela stick för stick till dess att alla kort är utspelade.

Poängräkning...

Rätt stick enligt uppdrag = 10 p

Ett stick ifrån uppdraget (- eller + 1) = 5 p

Två stick ifrån uppdraget (-eller + 2) = 4 p

Tre stick... = 3 p

... osv.

Sex stick eller mer = 0 p

Först till 30 p, saluterar vinnare!

-------------------------

Slutsats:
Nervkittlande tankesmedja, som triggar ditt hjärta till spader!

All lycka och glöm inte...,

/J & M

Att handla på Filippinerna är inte så enkelt som man är van vid. Allting har en mängd olika priser beroende på vem du är, hur lång tid du har på dig att pruta och om du är duktig på det.

Min första reaktion var att jag blev förbannad. Jag genuint ogillar när jag inser att någon försöker blåsa mig. Jag tar alla överpriser som en direkt förolämpning och det gör att jag inte har någon lust att köpa något över huvudtaget. Jag vill ha ett seriöst pris från början, annars kan det vara.

Ett tag tyckte vi tillochmed att det var skönast att gå till den någorlunda välsorterade affären, där priserna faktiskt står på produkterna. Dessutom har affären aircondition och kan därmed erbjuda välbehövlig svalka. Men så insåg jag, när en försäljare försökte sälja på mig jordnötter (ca 10 st i en minimal påse) för 50 philipinska pesos (php), att allt han försöker göra är att maximera sin vinst för att föda sin familj. Är jag då en person som kan betala för mig så har han bara gjort sitt yttersta för att få mig att betala maximalt av vad jag är beredd att betala just i denna stund. Ungefär som bostadsmarknaden hemma är helt beroende av om det finns en köpare, eller rentav två! Vi enades om 10 php, men jag kunde se hur han blev obekväm kring övriga närliggande badgäster som fått betala ett högre pris. Utifrån detta resonemang kan jag heller inte förolämpa säljaren, genom att komma med ett skandalöst motbud. Eller är det andra spelregler om förhållandet är det omvända? Ja, inte är spelreglerna solklara iaf för en viss förolämpning blir det när jag värderar säljarens egna hantverk till ett fåtal kronor. Det finns heller ingen gyllene regel att följa, typ - halva utgångspriset är rimligt. Nej, allt beror på vad det är för vara. Nötterna tex gick att få ner till 20% av utgångspriset, medan glass inte alls har samma förhandlingsmarginal. Restauranger är generellt inte ett ställe där man prutar. Priserna i menyerna är fasta, men det går att trilskas med inkastarna för att få något att dricka för den som ids. Däremot bjuder restaurangerna på en annan trevlig överraskning. För priserna i menyn kan komma att kryddas med både moms 12% och serviceavg 10%. Detta är dock inte solklart att det alltid förekommer, utan går inte riktigt att förutspå. Å andra sidan gör det att åtminstone vi anser att vi inte behöver dricksa.

Som på alla semesterparadis vimlar det av kopierade kläder i diverse kvalitet. En del hänger i moderna svala butiker som gör att man kan tro att de är äkta. En närmare granskning avslöjar dock bristerna och utan att ha prövat, så anar jag att det går att pruta även här, för 350 kr för ett par Rip Curl-shorts är lika mycket som man fått ge på Nya Zeeland för äkta vara, och SÅ bra kopior är det inte ;)

Vi ska ändå inte klaga, det går att leva billigt här. Åtminstone ett tag till. I slutet av januari närmar vi oss det kinesiska nyåret och Boracay skall enligt uppgift fullkommligen översvämmas med kineser, vilket gör att priserna stiger med ca 50%. Vi får väl se. Allt vi kan göra är att pruta hårt och hoppas att "utbud och efterfråge"-gudarna är med oss!

/J

Prisexempel

Vatten 350 ml - 15 php - 2,50kr
San Miguel 330 ml på restaurang
under happy hour - 30 php - 5kr
Mongolisk buffé (ät så mycket du vill) - 250 php - 40 kr
Boende fläktrum - från 900 php/natt - 150kr/natt
Boende Airconrum - från 2000 php/natt - 320kr/natt
Dykarcertifikat 3-dagars kurs med praktik i öppet vatten - 20 000 php - 3200 kr

"Red Pirates", är ett hak för livsnjutare. Det är enkelt att softa i solnedgången till rocksteady i deras strandträdgård, som komponerats av grupperade utemöbler mellan palmer med färgglada ljusslingor mitt på den mjuka sanden. Till våra magars belåtenhet serveras även föda, vilket vi tog fasta (?) på en kväll.

Just som firren var uppäten, gjorde Götlaborg-Johan entré. Vi råkades med göteborgaren på miniplanet till Boracay Island, han hade precis som vi skyndat mellan Manillas terminaler, för att hinna med inrikes, med den skillnaden att han hade missat sitt tidigare plan med 7 minuter och fick därför nöjet av oss som sällskap. Han, precis som de flesta från fel sida av Svedala ;-), är så där härligt "deee la bra, vett du" och gjorde oss sällskap under kvällen.

På göteborgska fick vi höra om hans upplevelse i samband med hans examination inför dykcertifiering. På ca 12 meters djup började Götlaborg-Johans dykerfarna kompis att peka, veva med armarna och påkalla dykinstruktörens uppmärksamhet. Dykinstruktören uppfattade vevandet ögonblickligen och slet upp göteborgarens dykarväst, varpå alla tre ser en orm slingra sig ur och kvickt simma sin väg. En något skakig och förvirrad nybörjare steg tillsammans med övriga två till ytan, där han fick förklaring till deras skräckslagna agerande. Ormen tillhör världens farligaste och kan döda inom några minuter, de bedömde det inte heller troligt att tillgå serum på djupet och valde därför att jaga bort inkräktaren.

Svårt att avgöra om det är ormhistorien som inspirerade min Johan till att anmäla sig för dykcertifiering idag, men jag vet att jag slingrar mig ur och stannar på det torra i alla fall.

/M

Bic, som uttalas Bec, är en sångfågel från Christchurch på Nya Zeeland, som släppte sitt första album ("Drive") redan 1997. Har sedan dess gjort stor succé i NZ, Australien, Irland och en skvätt i UK.

Har gärna albumet "Anthology", som är hennes best of och släpptes 2012, i lurarna på beachen just nu. Gillar storslagna "One more cup of coffee with the Christchurch Symphony", popsköna "Sway" och mjuka "Listening for the weather", och "Gravity", för att nämna några favoriter.

Njuuut,

/M

Jag lämnade Maria framför Buka-shake-ståndet att invänta våra drinkar (Buka-drinkarna är gjorda på kokosmjölk - note to self - vi gillar dom inte jättemycket visade det sig) och gick för att köpa vatten. Jag hann inte mer än vända ryggen till innan en amerikan kom fram till henne och inledde med att köra det gamla klassiska jag-är-synks-imponeras-av-mina-färdigheter-tricket. Amerikanen, vi kan kalla honom Brad la fram sitt game ungefär såhär.

Brad - Your from Sweden right?
Maria - Yeah! How did you know?
Brad - With that beautiful blonde hair if yours and the blue eyes that goes perfectly with the ocean.
Maria - Oh... Eh...
Brad - Your here on vacation.
Maria - Yes.
Brad - You work as a nurse.
Maria - No.
Brad - Lawyer?
Maria - No.

Här tvingas Brad överge sitt upplägg och byter till I'm-just-a-poor-boy-liret, men han inser ändå att han inte kan locka helt tomhänt.

Brad - So, what do you do?
Maria - I'm working as team manager in the financial department at a company called Swedish Games!
Brad - Oh, I'm just a teacher in South Korea, my salary could never afford to live here in these nice hotels. I'm on my way moving back to Chicago though. I have been saving up some money for a house. Now, I only need someone to share it with. You know, someone to marry. Maybe from Sweden?
Maria - Öh...
Brad - Are you married?
Maria - Actually...

Well, who can blame a guy for trying.
Inte minst med Maria i potten!

/J

Som sagt, för att ta sig fram till "vår" nya strand behöver man trampa i finkornig vit sand, klättra över vassa klippor och ta sig genom ett hål i buktens största klippvägg.

Jag stannade nyfiket vid en av klipporna och kunde inte låta bli att studera några fina stenar. Skyndade sedan ikapp Johan, som hunnit en bit, varpå jag hittar honom i full action med att plåta bilder. Objektet var en fotogenetisk snärtig ryska i den turkosaste bikini jag sett, som bett Johan ta en bild. Den poserande bikinin, gör sitt yttersta för att "ligga" mot klippväggen som om den egentligen var i vågrät position, gav linsen den inövade suddiga blicken och de putande botoxröda läpparna. Jag fick god lust att smila upp och göra det klassiska V-tecknet, där jag dök upp i bakgrunden, men stannade istället och fnissade åt Johans obekväma min bakom kameran. Undrar om han tänkte på att få till en rak horisont? ;-)

/M

En dag under upptäcktsfärd, passerade vi både station blå och station röd Arla-mjölk och snirklade oss fram till en liten strand vid namn Diniwid. Strax intill stranden och på klipporna, ligger ett fåtal udda byggnationer. Mest för nyfikenhetens skull trampade vi in och spanade in några av dessa boenden. På Beach House Resort lyckades en kvinna, vid namn Flora, fresta oss med ett rum och efter några vändors argumentation var vi i samförstånd.

Med pick och pack har vi därför flyttat till ett nytt ställe, offside från fartfyllda White beach, även om det inte är mer än en klippassage (där vi får ta oss igenom ett klipphål), och någon kilometer i vit sand att trampa, för att vara mitt i spektaklet igen.

Nu skulle vi kunna somna rofyllt till havets vågor som svallar in bara några meter från terassen, om det inte vore för att rummets airconditioner låter som ett begagnat jetplan.

Nu skulle vi kunna öppna terassdörren, ta några kliv och skutta i plurret under vacker soluppgång, om det inte vore för att solen stiger på andra sidan ön.

Nu skulle vi, likt samtliga asiater, kunna ta oförglömliga stereotypa bilder på oss själva i solnedgången, om det inte vore för att objekten inte känner sig riktigt lika komfortabla framför linsen.

Nu skulle vi kunna sova med öppen terassdörr, om det inte vore för att alla som skall passera norrut eller söderut på stranden, går förbi bara meter från vår säng.

Hur som haver, vi har det bra...

/M & J

Precis som vi, har många turister hittat till Boracay/White Beach, till en by som är vaket och smått galet, färgglatt och livfullt, dag som natt.

Palmerna vajar över den vita, rena sanden, som leder ner till det gröna, klara vattnet. Det är strängt förbjudet att röka, äta din mango, dricka ditt vatten, eller sälja dig en ljummen Magnum, på stranden. Detta är ett relativt nytt försök till att fortsätta hålla White beach attraktivt som resmål, innan överexploateringen är ett faktum. Några meter upp på landremsan löper stråket, där allt turister kan tänkas efterfråga erbjuds; restauranger, barer, snacks, fruktdrinkar, glass, massage, tatueringar, flipflops, badkläder, grillade majskolvar, färdigskurna mango, cykeltaxi, seglarturer, dykturer...

Det är ett ständigt riggande inför nya affärer. Med tuppen förbereds solsäng, parasoll och continentala frukostbufféer. Strax efter noon, erbjuds lättare måltider, färska juicer och svalkande glass. Under solnedgången roddas det inför middagsgäster, mat inspirerad från världens alla hörn och oftast en trubadur eller elddansare som underhållning. Därefter höjs ljudnivån på musiken och klubbandet tar vid. Karneval och full moon party står för dörren tillsammans med alla varianter av drinkar och San Miguel, som säljs med konstanta erbjudanden om happy hour. Någonstans i skuggan av en palm sitter en mor med två små energilösa barn, i hopp om att de förbipasserande turisterna ska lägga en slant i näven.

Filippinsk business...

Boracay utstrålar "Kom som du är, njut av livets goda och bry dig inte morgondagen".

Här träffar du på mannen som rymde hemifrån som 14-åring, försörjde sig på diverse restauranger och barer, älskade havet och strandade till slut som dykinstruktör i Boracay. Han har till idag levt utomlands i två decennium, varav 6-7 månader under vatten.

På mannen, likväl som många andra bohemer med säkert en liknande historia, finns ett fårat ansikte och ett trött rynkat skinn, och vi kan inte annat än misstänka att en och annan berusande drog har hjälpt till att sätta spår.

Andemeningen "Kom som du är", uppmuntrar de homosexuella till en okomplicerad värld, samtidigt som vi inte blir förvånade över den förbipasserande transvestiten, som "klackar" fram i sanden.

Vi gapar och kan inte sluta titta på folk, på spektaklet. Vi kan inte låta bli det nyfikna, främmande men ändå så självklara. Vi känner oss malplacerade med vår blygsamma, naiva framtoning och ändå så varmt välkomna, som en av flera gringos som njuter av den filippinska kulturen.

Oavsett vad, så är det en utmaning och njutbart för oss att bara vara och värdesätta mañana, mañana.

/M & J

Under de 35 dagar vi varit på resande fossingar, finns det gott om tid och lusta att prata. Och det har vi gjort. Mycket. Om vettigt. Om mindre vettigt. Om högt. Om lågt.

Om den muskulöse och förmodade rugbyspelaren och hans natursköna dam, vid frukosten. Om hur långt vi kan stretcha boendekostnaden på attraktiva Seaside Beach Resort. Om oss. Om det förgångna. Om en spännande framtid. Om Ellie Goulding låter som Macy Gray vid ett tillfälle i "Anything could happen". Om hur bra samma låt är. Om hur fördomar om ryssar till hotellgrannar tyvärr besannas. Om avskyn inför den unga, söta filippinskan som går armkrok med den bleka, satta medelåldersmannen. Om hur viktigt det är med en bra grund vid stugbygge. Om märkliga men nyfikna "Femtio nyanser av honom". Om det någonsin kommer byggas ett expresståg från Manillas flygplats. Om hav eller sjö. Om au pairer. Om nervkittlande bröllopsspex. Om ebb och flod. Om mönstrad tröja i någon situation skulle kunna göra sig med mönstrade shorts. Om vem som är mördaren i Kackerlackorna av Jo Nesbø. Om var solen står i zenit denna tid på året. Om vilken succé en kräm med både effekt av solskyddsfaktor och myggmedel skulle göra. Om varför inte Boracays tatuerare frågar oss om vi vill märka oss för livet.

Gott och kort, vi har ventilerat en del och kommer förmodligen diskutera mycket mer under dessa lata dagar.

Men. Vid ett tillfälle när Maria efter en lång stunds tystnad (och förmodligen tristess på att köra) i Campern på de Nya Zeeländska vägarna säger "Nää, nu måste vi diskutera nåt.", "Jag tycker att vi pratar om... religion.", och börjar utlägga om hur den upplysta världen nuförtiden kräver bevis för hur saker och ting fungerar, att det kanske inte var så konstigt att sådant som inte kunde förklaras men som var så essentiellt som månen, solen, vattnet, dyrkades..., och slänger en blick till passagerarsätet i hopp om att få en nick eller ett hummande, som att "jag är med", så ser Maria det kända tappade ansiktet, ett lätt bakåtlutat huvud med halvöppna ögon och en underkäke som rasat mot adamsäpplet, och efter ytterligare någon minut börjar de Zillénska snarkningarna ta vid. Religion inspirerade inte just den dagen.

Johan har dock en egen mission och förhoppning om att han skall kunna frälsa världen med... Hur man står i kö. Närmare bestämt hur man med tungt bagage på bästa sätt agerar i en snitslad tarmliknande bana till incheckningsdisken. Mina damer och herrar, låt mig presentera... Trumvirvel... Batchqueueing!!! Ni vet hur man för varje resenär som får entra en disk får möjligheten att lyfta upp sin överfyllda väska/väskor och ta ett steg framåt för att där ställa ner sin väska igen. Vänta ett par sekunder/minuter/evigheter innan det åter är dags att upprepa proceduren. Just den ovissa väntan är en del i problemet. Är det värt att ställa ned väskan eller inte? Med Batchqueueing minimerar man antalet lyft (och därmed risken för ryggskott) och det är häri hemligheten ligger. Det gäller att Våga Släppa Lucka! Istället för att slaviskt täppa till luckan framför dig, låt kön bakom dig stå stilla medan de framför gör, låt oss säga, tio lyft/flytt (detta naturligtvis beroende på avståndet till disken) innan du tar upp din väska en gång och flyttar den så att du kommer ikapp den framförvarande i kön. På detta sätt har du inte bara besparat dig själv, utan även samtliga bakom dig i kön 9 st lyft!!! Med detta förfarande är du dagens hjälte!! Hjälp till att frälsa världen!!

Frågan som naturligtvis aktualiseras är - hur många lyft är optimalt att släppa iväg framförvarande köare? Svaret är att det måste avgöras från gång till gång beroende på ett antal variabler, bland annat; köns totallängd, ditt avståndet till disken, genomsnittshastigheten i kön, ditt mod, bakomvarande köares körespekt (det är inte säkert de förstår att du frälser dem) och promillehalt. Det finns även ett matematiskt svar, men det bygger på en perfekt miljö och utan hänsyn till ett antal psykologiska parametrar som bäst bedöms av dig på plats.

Behöver vi säga att vi har och kommer ha ytterligare någon dag här med regn?

/J

/J & M

Med "hjälp" av en skvätt övertro och ett ignorerande av (så här i efter hand) ganska tydliga kroppssignaler, samlade jag på mig en ny erfarenhet under gårdagen.

Förberedelserna var optimala, styrketräning 40 min effektiv tid, löpning ca 40 min inklusive stretch, näringsfattig frukost, urindrivande kaffe, gassande sol och absolut inget vatten. Detta är receptet på solsting - har jag fått lära mig nu.

Vi skulle bada, Johan hjälpte mig upp (eftersom att ryggen kändes öm efter träningen), väl trekvarts uppe, blev paret bredvid oss på playan suddiga. Tänkte, "Måste. Skugga. Nu. Men. Ser. Inget." Sen vek sig benen och jag vaknade av att Johan hojtade "Water" och en snäll filippinsk badvakt kollade min puls. Det suddiga paret fick konturer och jag kände mig ganska snabbt vid bättre mod. Resten av dagen gick i skugga och vattnets tecken.

Jo, och så var det den där ömmande ryggen också. Den valde att göra entré på riktigt, när vi skulle sova. Jag kom ner på den charmiga bambusängen och där stannade jag. En låsning tvingade mig att ligga kvar i en knepig fosterställning. Johan pillade i mig några värktabletter och jag somnade utmattad, så fort drogerna börjat värka.

Solen gick upp idag också. Och både knopp och kropp visar goda signaler. Tack!

Tur att jag har den här hjälten vid min sida, även om hans förslag - när jag inte såg något - var att propsa på att ge mig mina solglajjor.

/M

Förlegade båtstationer utgör kategoriseringen av levernet i Boracay.

Vid station 1 hittar vi den asiatiska varianten av Bamseklubb, erfarna beresta par och en och annan god förhandlare.

Station 2 är det självklara valet för partyfolket med härlig naiv inställning till livet och gärna en solblekt surflock i pannan.

Station 3 är en perfekt mellanmjölk från Arla. Här strandar de som vill chilla, ta del av viss rörelse och till en resonabel Peso-penning. De skulle även kunna beskrivas med en svag trettioårskris, som gärna låtsas vara del av de ungdomliga partydjuren genom att smyga i vassen, men som egentligen helst av allt trivs bäst i en hängmatta under en palm med en god deckare i handen.

Chill out,

/M & J

Efter att bokstavligen strandat på Filippinerna har vi under några slöa timmar kastat en blick i den Nya Zeeländska backspegeln, för summera våra intryck.

Vi kan konstatera att...

... variationen i landskapet är imponerande, regnskog/stränder/glaciärer/berg/fjordar/slätter/sjöar/fårhagar/jordbruksmark/vingårdar/lupinfält...

... landet har en kort historia, eftersom att öarna var orörda länge innan polyneserna och James Cook började härja.

... andra sidan jorden kan kännas så nära hemma. Kiwisarna påminner om trevliga engelsmän.

.. manliga kiwisar, förutom Pete och Jeremy, heter Luke.

... de pratar med människor som råkar ha valt samma tid och plats som hen, i ostcharken på New World, i Wanakas allmänna park, på kafét i Queenstown, på flyget till Christchurch, i väntan på flygtransfer, på stadsbussen i Auckland...

... kiwisarna hojtar "Thank's!" till chauffören, vid avstigning (även om den bakre dörren väljs).

... folk säger "How are ya?" och "See ya!", inte för att de kanske egentligen bryr sig eller förväntar sig att faktiskt ses igen, utan för att de vill uppmuntra till hjärtlighet.

... kiwisarna (med fog) är väldigt stolta och välkomnande över sitt hemland.

... Nya Zeeland är oerhört vackert, med risk för att verka tjatig!

... landet känns oerhört tryggt, säkert, enkelt och rent.

... kiwisarna är skickliga på att kommunicera ut information om hur besökare "gör NZ"!

... de låter till och med odågan till sandfluga få en egen informationstavla, som dessutom görs intressant.

... husbil kanske inte är så dumt ändå?!

... fortkörningsböter är, i relation till Sverige, billigt. 450:- (iofs oskyldiga 112 på 100-väg)

... bensinmackarnas pumpar inte har automatisk kortbetalning och, då ännu konstigare, inte har öppet för manuell betalning helgdagar/kvällar. Kiwisarna måste tjäna för bra, helt enkelt.

... det, till skillnad från Sydamerika, både kostar och är småjobbigt att hitta WiFi-access.

... vi tycker lite synd om kiwisarna som är stolta över "nationalrätten", Fish n' Chips.

... de är lika duktiga (smarta) som svenskar på att ta betalt.

... våra nära och kära, under vistelsen, har stått upp och ner.

/M & J

1 optimistisk tidsplan, 3 proffsiga flygresor, 1 galen taxiresa, 1 bumpig busstur, 1 vågig båttur, 1 gummibrännartur med tricycle, 1 polisledd guidning, 1 hjälpsam filipin, 1 rum utan aircondition och 2 tävlingsinriktade svennar slumrade trötta men nöjda på White beach/Boracay på Filippinerna.

/M & J

Hur kan vi fascineras så mycket av något så naturligt som naturen? Mest inspirerande med att "campra" runt på NZ, är variationen i landskapet. Du vet inte riktigt vad som förväntas bakom nästa berg, kulle, dal, fjord, fårhage, vingård, körsbärsfält, lupinänge. Den sista turen på Sydön gick till byn Akaroa, på östkusten. Över kullar och berg, hamnade vi till slut i en mysig ort, som verkade vara barnfamiljernas paradis. Efter att ha strosat en stund, hittade vi rätt i skuggan under en palm och slumrade en stund (som så många gånger tidigare).

På väg därifrån valde vi den så kallade turistvägen och fick möjlighet att se den Akaroa högt ovanifrån.

Under resan har Johan lite skrämmande märkt av Maria fascinerats lite extra för "döingar", som vi börjat kalla dem - bleka, avskalade, nakna träd som blommat sina bästa dagar. Inspirerad av barnen i byn skuttade Maria ut ur Campern, för att fånga (vilket inte kan vara särskilt svårt med icke levande objekt) döingar på linsen.

/M & J

När jag var liten och åkte bil med mina föräldrar så gick det alltid ett larm genom bilen om någon såg en rovfågel. Den som fick syn på den först hojtade - Titta! Rovfågel! Varpå pappa startade en diskussion om det var en Blå kärrhök eller inte? Tydligen har han någon gång sett en sådan och det ska tydligen vara helt fantastiskt ovanligt.

När jag och Maria åker bil så leker vi alltid "Gul bil". Det går ut på att så fort en gul bil (ej parkerad utan i trafik - viktigt!) är inom synhåll ropar man - Gul bil! Den som hinner först får eg ett "frislag", men det har vi sedan länge rationaliserat bort. Det är prestigen i att hinna först som är det viktiga. Nu har leken utvecklats till att involvera samtliga fordon, men det gäller bara då man färdas i ett likadant fordon, tex Gul buss, Gul kanot eller Gult flygplan!

Jag är lite av en tidsoptimist när det gäller resor, till mina föräldrars ständiga oro. Jag tycker inte det är kul att bara sitta och vänta och minimerar gärna väntetiderna. Oftast går det bra! Tex som när jag fick en busschaufför att köra in en kvart mot tidtabellen en söndagsmorgon mellan Örebro och Stockholm för att jag skulle hinna med Båtbussen till Gotlandsfärjan.

På vår resa har vi en liknande övning planerad. Vi landar i Manila kl 17 på terminal 1. Normalt ska man räkna med 3 timmar för transfer innan man reser vidare inrikes. Vi har tagit en rövare och bokat flyg kl 18.30 från terminal 3. Biljetterna är billiga (250:-/pers) så det är värt att chansa för att komma vidare så snabbt som möjligt. Går det så går det! Annars får det bli en natt i Manila helt enkelt.

På vår resa har vi vandrat fyra dygn i Peru, åkt 325,8 mil i husbil, otaliga dygn på flyg och så vidare. Oavsett färdmedel gäller det att under en sån här resa ha väldigt bra resesällskap. Vi hade en riktigt bra grupp som sällskap på Inkaleden och att träffa Patrik och Sandra var underbart både ur ett socialt perspektiv, men också för att vi kan dela minnen när vi kommer hem. Utöver de underbara människor vi hittills träffat kan jag inte nog uttrycka vilken tur jag har som får resa med min älskade Maria. Bättre sällskap kan man inte tänka sig, men eg är det bara några veckor av vårt liv tillsammans!

Sen hade det naturligtvis varit fantastiskt kul om även just du varit med! Kanske nästa gång?! ;)

/J

När vi lämnat Patrik & Sandra till deras fortsatta bröllopsresa, kunde vi inte låta bli att stanna och njuta ytterligare en gång vid Lake Pukaki med Mt Cook i horisonten.

Johan hade inför resan till Nya Zealand en bild av hur vi vandrade över gröna kullar, med blå sjöar på ena sidan och snöklädda berg på den andra, dessutom med får springandes kring benen. Tänk er en korsning mellan vyerna från Sagan om ringen där de rider fram över vidderna och en scen där de strövar fram över vidderna i Sound of music, så får ni en bild av hur drömtillvaron på Nya Zealand såg ut. Sagt och gjort, vi begav oss ut för att finna dessa gröna kullar och vi kom väldigt nära då vi svängde av vår highway och hittade upp på en höjd med milsvid utsikt till Stilla havet i öst och bergen i väst. Gissa om utsikten var storslagen. Och dessutom fanns det gått om får! Tyvärr är de rätt skygga och när vi klampade in i hagen stirrar de förskräckt på oss och kraxar fram något slags målbrottsliknande läte, innan de ger sig iväg åt motsatt sida av hagen. Nåja, väldigt nära fullständig uppfyllelse av den drömmen!

Precis som vi, har lupinerna fäst sig mycket vid landet. De håller sig gärna i flock och tycker om att skifta ett stort, torrt, gult fält till levande, blått, lila, vitt.

Gillar't!

/J & M

Det var med stor entusiasm och iver (läs: längtan efter annat/ytterligare sällskap), som vi mötte upp Patrik (Pat), lillebror Zillén med fru, Sandra (Sand), i närheten av Mount Cook (ganska mitt på Sydön).

Under vår resa har vi trampat in i en hel del guldkorn, men naturligtvis också nitar som kanske inte alltid lyfts fram i detta forum. Bloggen är tänkt att arkiveras och för att vi, när minnet sviker, ska kunna bläddra fram bilder och känslor. Vi vill minnas guldkornen, men verkligheten är naturligtvis inte glamour precis hela tiden.

Och här vill vi varna för känsliga läsare, alternativt hoppa direkt till nästa stycke.

Det är inte tjo och tjim att varje morgon vakna med en smärtfylld kissblåsa och veta att det i bästa fall är ca 75 meter till närmaste campingtoalett, att galna rutiner och diverse miljöbyten invaggar tarmar i high chaparall, att en trång Camper inte bjuder in till ballongdans när det spöregnar, att Lasse-kongo gör oönskad entré när vädret sviker, att det trots utlovad sommarårstid har snöat på oss, att en lyxigare variant av campingplats måste informera om att duscharna faktiskt är varma, att sandflugorna har en fantastisk orienteringsförmåga att hitta naken hud på knogar och fotleder, att man får fortkörningsböter i ivern att få träffa goda vänner, att det inatt slog något slags köldrekord precis där vi är, att vi som par i ett hörn på en bar på nyårsafton blir överlyckliga när någon tilltalar oss med "Sorry!", efter att ha stött till Johan med armbågen...

Men då känner vi , efter att ha sett och hört Pat och Sands resestory (som för övrigt är deras bröllopsresa), med punktering, oroväckande motorljud vid överskridande av 75 km/h, trasig (eller "broken", som Sandra beskrev tillståndet för Camperuthyraren) GPS, vattenläckage i Campern, ingen kyl (som utlovats vid bokning) osv... att vi nog ska skatta oss lyckliga över våra, i jämförelse, smärre problem.

Allt blir dessutom så väldigt mycket mer komiskt, när vi jämför våra temporära, men extremt påtagliga verkligheter, där till och med våra campingstolar känns mer delux än innan.

Släktsammankomsten genererade många skratt, och det handlade inte bara om hur vi haft lite mer tur vad gäller utrustning, utan framförallt allt annat mellan himmel och denna sidan jord.

Mount Cook är landets högsta topp, på 3 300 m och i området finns spektakulära (allt är nämligen spektakulärt på NZ) glaciärer. Gänget bestämde sig för att trampa en walk, för att se det spektakulära.

De ihärdiga och de senaste dagarnas katter och hundar, gjorde trampandet till en mer blöt utmaning än vi förväntat oss. Walken var mer av en bäck, vilket tvingade oss till strategiska vägval över stenar för att kunna forcera. Trots god samarbetsförmåga och hoppteknik lyckades vi inte komma ända fram, utan fick vända tillbaka. Med påfyllnad av energi i kropparna, tog vi nya krafttag och gav oss ut på nästa walk i hopp om att "springa på" den spektakulära glaciären. Walken blev mer av karaktären klättring och någonstans borta bland moln och snö fanns glaciären. Vid det här laget var vi egentligen rätt trötta på glaciären och förde en omogen diskussion kring på vilka sätt man skulle kunna besudla den...

Glaciären skapar något slags stenmjöl (?), som följer med ner till sjöar i närheten. Mjölet gör att vattnet i sjöarna skimrar i klart blått. Så, när vi fått nog av regn och kyla bestämde vi oss för att lämna bergen och passera underbart blåa Lake Pukaki och sedan vidare mot Twizel.

En felvisning på GPS:en visade sig bli en idyllisk campingplats, mellan några stora träd precis vid en liten sjö. Det enda kruxet var att det vid platsen fanns en rest minnessten för Susan och hennes dotter, som drunknat i sjön för 100 år sedan. Vi tog ändå beslutet att platsen skulle bli en strålande campingplats.

Vi är mycket glada att vi fick skratta tillsammans med Patrik & Sandra under några dagar, och vara en del av deras bröllopsresa - Tack!

/M & J

"Här sitter vi, i en skön soffa framför härlig sjöutsikt genom panoramafönster från familjen McCleans vardagsrum, och äter hemmagjord Christmas cake."

Under Inkaleden lärde vi känna det nya zeeländska paret Pete och Katy. Det klickade snabbt och sedan dess har vi både fått och gett varandra uppdateringar från våra respektive fortsatta resor (de i Sydamerika och vi i deras hemland). Lite oväntat, men redan i Peru fick vi en inbjudan till Pete's familj, när vi berättade att vi tänkt köra ner till Pete's hemstad, Queenstown. Vi tänkte, "Ja, det kan vara värdefullt att i alla fall ha en kontakt på plats, om Campern strejkar eller nåt...."

Pete & Katy

Någonstans, några timmar från Qt, fick vi ett varmt välkomnande sms, från okänt nummer, men som listades ut tillhöra Pete's pappa Jeremy. Vi bestämde oss, passa på, varför inte? Så, först efter ett uselt rekande av adress och således 1,5 timmes försening, slirade vi in på familjen McCleans uppfart. Väl där togs vi emot med öppna armar, eller snarare bamsekramar, från hela familjen; pappa Jeremy, mamma Sandra och Pete's tvillingsyster Rebecka. Märklig känsla inför egentligen helt okända människor.

Familjen visade oss Pete's hus (som också är familjens holidayhouse), sjön och en av Pete's hobbys - Jeep-bygge. De bjöd på någon slags lunch, som vi till en början inte visste hur vi förväntades äta. De fnissade till våra uttal av besökta platser. De tog med oss i Jeremys jeep (vilket, för övrigt, verkar vara standard hos Kiwisarna) och cruisade runt oss i pittoreska byn Arrowtown, innan vi stannade vid en bungybro, för att skåda adrenalinkickade tokar.

Oavsett vad. Det gör det samma vad vi under denna dag pysslade med. Det beundransvärda är deras osjälviska agerande. Det var njutbart och inspirerande att möta så otroligt gästvänliga och varma människor... så långt hemifrån. Konstigt men ändå så naturligt.

/M & J

Och som en liten vänlig gest lämnade vi en sen julklapp till Pete & Katy (eller mer korrekt till deras snart inköpta puppies).

Nog för att det var mysigt att vakna i en fårhage, men vi tog ändå ett busigt beslut att stanna inne staden och fullt olagligt övernatta på en parkering, där det tydligt framgick att bilen tilläts parkeras, men att det var absolut förbjudet att slagga i den parkerade bilen.

Framåt småtimmarna smög vi in i den parkerade Campern och sussade gott. När vi sedan kvicknade till på morgonkvisten, började vi spä på vår illegala affär genom att surra om att typerna parkerings- och/eller ordningvakter och ja, varför inte farbror polisen, förmodligen stod utanför Campern och ivrigt väntade på att få se oss sticka ut en rödmosig knopp, i hopp om att äntligen få arrestera två kriminella svenskar. Vi skrattade fånigt, när vi visualiserade scenariot - Två blonda, blåögda vitingar med nervösa rörelser som balanserar ut från Campern med händerna på huvudet. Vi fnissade lite extra när vi föreställde oss samma gäng med uppmanade hot från en taskig högtalare, om att om vi minsann inte kom ut inom tre röda, så skulle vi få se på ännu mer fyrverkerier. Då. Plötsligt. Började något slags högljutt larm ljuda och efter några sekunder hörde vi sirener genskjuta oss. Inte lika fånigt, stirrade vi på varandra, kröp ner om än lite till under täcket och stelt höll andan.

/M & J