zillen.blogg.se

Med hyrbil de två senaste veckorna har vi tagit chansen att handla lite klokt och inte minst att göra utflykter till stränderna i närheten. Vår favorit är än så länge Anfi (del mar), medan familjerna Unosson/Carlsson och Bengtsson/Larsson avgudar Amadores. Eller som Uno själv brukar säga - "det hör man ju på namnet att det är bra, Amadåååress" (med outtröttlig beundran i rösten). Under veckan som gick blev det därför ett besök till just Amadores. Eftersom vi hade två bilar på fyra familjer fick vi köra lite skytteltrafik innan alla var på plats. Tyvärr kom vår bil att rattas av en riktig Rally-Kalle, som (med facit i hand) kom att kombinera tvivelaktiga vägval med en stark längtan att komma fram så till den milda grad att Minea till sist blev åksjuk och tömde sig i bilbarnstolen. Tur att det ändå skulle badas!

Annars har vi tillsammans med Patrik, Sandra och Hilda oftast kommit att styra kosan till Anfi. I tisdags även i sällskap av farbror Åke och faster Lotta. Anfi passar oss bra med gröna parker för tjejerna att  springa runt i, lite mindre folk på beachen och ett allmänt större lugn. Dessutom bjuds ett volleybollnät, vilket uppskattas då det annars råder bollförbud på stränderna. 

Apropå bad så har Jonas varit flitig och sett till att bada varje dag under deras fyra veckor här. Så även idag när det var dags för familjerna U/C och B/L att fara hemåt till snökaoset på hemmaplan. Som en avskedspresent till oss som är kvar fick vi dela på deras överblivna matvaror. En god blandning av vinst- och nitlotter som oavsett är välkommet nu när vi inte längre har hyrbil att svänga iväg för storshopping med. 

Just avsaknaden av våra vänner tillsammans med den begränsade rörligheten som nu infunnit sig gör att vi inte riktigt vet vad vi ska göra de närmaste dagarna. Vi är helt övertygade om att kusinerna kommer sakna Edvin och Maja, som hunnit bli stora favoriter under dessa veckor. Tur då att våra tjejer och kusin Hilda verkligen uppskattar varandras sällskap. Det underlättar verkligen och är härligt att höra glädjetjuten de utbrister vid åsynen av varandra.

Vi såg framför oss hur en spanjor på knagglig engelska förföriskt presenterade några lokala och populära viner. Vi hamnade rätt, utan att för den skull orienterat oss rätt, på vingården, som Sandra googlat fram. Trampade undan regnet och in, som om det var vi som behövde stampa druvorna, på ett krön i en charmig och puttig restaurang halvvägs uppe på berget. 

Det visade sig att vingården var en mysig och upptagen restaurang. Många stora familjesällskap entrade tillsammans med oss och vi förstod snabbt att söndagen var någon slags spansk samkvämlig familjefest. 

Till slut, på frågan om "We would like to taste some wines.", fick vi en nick, placerades vid ett bord och en meny med angenäma priser och blev assisterade av personalens bäste engelsktalande. Vid bordet kunde vi konstatera att våra aningar var sanna - det var en restaurang och vingård utan vinprovning, i alla fall inte i den utformning vi hade förväntat oss. Men vi beställde och fick vår egen variant; ett glas av tre olika flaskor som vi rättvist fördelade i varandras glas, en enkel ostbricka till hela sällskapet, en potatiskaka till Hilda som Sandra tiggde till sig i baren och sådant där gratisbröd som man brukar få innan maten på fina restauranger. 

Omringade av för restaurangen kända lokalbor satt vi - ett glatt naivt gäng "giddies" (med reservation för stavningen), dvs bleka bortskämda turister - som till ägarens besvikelse inte spenderade mer en några euros, men som lika förnöjt lämnade bodegan. Vi hade ju varit på "viiinprovning" och fått smutta på 3 olika viner, där det i mittenglaset smakade bäst.

Dessutom hinner vi själva njuta i solen och värmen, bada i poolen eller havet. 

Det är lätt att glömma hur bra vi har det egentligen och hur vardagen kommer se ut när vi kommer hem. Tack då för sociala medier som förser oss med uppdateringar om snöslasket hemma. 

Samtidigt är det verkligen skönt att det är vardag. Man kan försöka anta en manana-manana-inställning till allt. Ja, förutom att mat skall handlas, blöjor ska bytas och sovrutiner hållas. Vad är vardag utan rutiner? Men underbart är kort sägs det. Uno, Cea, Edvin, Nils, Stefan, Malin, Maja och Oskar har börjat räkna dagarna innan det bär av hemåt. Det är ändå svårt att avgöra för vilka det är värst - de som åker hem till snöslasket eller oss som lämnas med tomrummet de lämnar efter sig?

Apropå räkna dagarna - idag blev äldstemannen Stefan 36! "Närmare 50 än 20", som han själv uttryckt det. Firandet bestod i väckning med skönsång (?), tårtkalas och vardag.

Landskapet vi kör genom (ja, stundtals är det genom bergen via tunnlar) är bergigt med dadelpalmer och kaktusar, söder om oss ligger planterade grönområden, konstgjorda stränder och stora hotellkomplex. Slutligen hamnar vi i en pittoresk hamnby, som även benämns som lilla Venedig. Och ja med betoning på "lilla", för efter några kliv hade vi fått en god uppfattning om byns storlek och sevärdheter. Vi kan dock inte påstå att vi har sett staden, då vissa gator klättrar uppför berg, vilket inte underlättar för oss med en barnvagn tillika rymdskepp. 

Så passande då att den här lilla byn har byggts upp i anslutning till en sandig strand med lugnt Atlant-vatten och gav oss nöjet att berika oss med ytterligare en skön dag. Ska väl nämnas också att Minea efter några timmar, resolut och bestämt påtalade exakt när hon var trött på strand genom att gallskrika, varpå vi snabbt tog pick och oss pack och rullade lugnt vidare hem. Men ändå, bra dag.

Vår lilla "mini-tjej", Minea har växlat lös mage till att hetta upp sig med feber. Boten - närkontakt, vatten och febernedsättande går varmt. Och mellan varven bjuder sjuklingen på ett och annat smil.

Märkligt hur snabbt vi som föräldrar blir knäsvaga, när vår till vardags alerta och pigga töis helt plötsligt blir matt och viljelös. Timmar har hon suttit i vår famn och bara tittat fundersamt över vad som händer. Och det som händer är att Nova, precis motsatsen till sin syster, försöker hoppa, badar, dansar, skrattar och lever ensam rövare. 

Så numera vet vi att den spanska sjukvården är smidig, snabb och billig, med lite viftande med det europeiska sjukförsäkringskortet fick vi besöka doktor Tamara omedelbums utan att betala en enda euro. Dessutom vet vi att det finns apotek i var och vartannat hörn, men nästintill ingen har magsjukepiller på hyllan, vilket resulterade i en lite längre löprunda för Johan och Patrik. 

Trots avlöpande sjukdomar, så fångar vi tiden tillsammans, familjer och vänner. 

Vi har fortfarande svårt att avgöra om kamelerna hade en eller två pucklar, men en sak är säker - de går inte ofta till tandhygienist. Har inte sett så risiga gaddar sedan gummorna och gubbarna på yoghurtpaketen. 

Kamelerna var mäktiga och ståtliga, och det var med pondus som de reste sig med oss på ryggarna. De ville till att hålla i sig klokt, för att inte glida ur sitsen. 

Turen gick genom sanddynerna i öknen, så när vi väl suttit oss tillrätta och vågade lita på våra ledsagare, kunde vi glutta över vackra vyer.

Vid ett tillfälle avvek vi från leden, kamelens ägare syntes inte framför det stora djuret, varpå Robert frågande och skrämt brister ut "Vem är det som kör egentligen?" 

Annars gick kamelerna på led i leden och det var snudd på att de vid varje kliv klev på varandra. Den närgångna turen innebar även att Robert och Emelies kamel flåsade mig i ryggen hela turen. Detta tyckte tydligen av av kamelernas skötare var roligt och skojade till det med att kasta upp ett rep över min axel, för att låta mig tro att det var kamelen som slitit sig loss - jag gick på det (!), till Robert och Emelies belåtenhet. 

Till denna oas av välbefinnande ville en blond lady, som sprang på oss utanför matbutiken, erbjuda oss gratis transfer dit och tillbaka, plus en voucher till tex biluthyrning, djurpark, vattenland osv. med övertalningskommentaren "No obligations!". Vi som gärna vill se oss omkring i området tackade, om än lite tveksamt, ja till erbjudandet att låta den kostnadsfria transfern ta oss till beachen kl 10 dagen efter. Väl hemma blev vi tveksamma, vad var haken? 

Kl 10 dök den blonda ladyn upp med taxibilar. Vid diskussion framkom att vi "bara" behövde uppehålla oss på ett hotell med ytterligare försäljare under cirka en timme. Nähäj, tänkte och sa vi "We did not agree on this from the beginning.", så vi stod aningens snopna kvar på trottoaren och fick ändra dagens planer. 

Även om vi inte nappade på ladyns erbjudande den dagen, så ville vi prompt till Amadores beach. Så nästkommande dag lånade vi familjen Unosson/Carlssons Ford Focus och rullade fram till viken. 

Noterbart är att sanden är ett extra snacks för twinsen, som mer än gärna testar smaklökarna, trots vårt idoga tjat -  "Nej. Inte i munnen!". Och vi undrar ungefär hur mycket sand de ska behöva äta innan de kommer på att det finns kuligare saker att göra på en sandstrand. 

Dessvärre vägrade Minea bada i Atlanten, antingen tyckte hon att det var för kallt i havet eller så har hon skräck för vatten sedan en smärre incident i polen dagen innan. Nova däremot plaskade som om det vore sista gången hon fick bada. 

Så, oskulden för en dag på konstgjord beach har raukigt. Vackert och skönt med en härligt fin stranddag!

Vi har ju hört talas om det bland våra vänner, febriga barn = helt okej, magsjuka barn = bryskt uppvaknande av föräldralivet. Och som rookies i det här med barnsjukdomar, kan vi konstatera att detta är ingen värld man önskar någon, och vi kan inte heller låta bli att bli än mer tacksamma över vad våra föräldrar genomgått - tack! Tyvärr - vilket också känns skit - har basseluskerna även hoppat över terassen och till lilla oskyldiga kusin Hilda. 

Nåväl, sällan har vi pratat så här mycket skit (åtminstone inte av denna karaktär). Det diskuteras utfall, färgkombination och konstisens och igår kväll firades två fasta utfall på raken med ett "Halleluja"-moment och några skålar. 

Glädjande är att Nova, Minea och Hilda är lyckligt ovetande om utkomsterna. Vi får jaga ikapp glada töiser i leken för servicebyten. 

Till skillnad från vår förra långresa kommer vi nu att vara stationära till Club Serena Vistas lati- och longitud med omnejd. Ambitionen är att umgås så mycket med våra 1-åringar att de tröttnar på oss. Och så gör det ju inget att klimatet ödslar med D-vitamin och bjuder in till många utomhustimmar.

Och som om det inte var nog. Vid ankomst välkomnades vi av Hans och Berit/farfar och farmor till Nova och Mineas stora lycka. Minea fick syn på farmor och började sprattla med bajni innan morsan fattade vad glädjen handlade om. 

Dessutom dök tjejernas morfar Leif, moster Emelie och morbror Robert upp bara för några dagar sedan. 

Det är ett privilegium att få omringas av så många av våra kära, som betyder så mycket för hela familjen. 

Vem som dyker upp härnäst? ;-)

För några år sedan bestämde vi oss för att inte låta pensionen vänta på oss. Så med det i minne är vi från nu och 8 veckor fram inkvarterade i en lägenhet på en Annan blåsig ö, 500 mil söderut från Svedala med cirkus 300 soldagar per år. 

Väl på plats, så kan vi konstatera att allt det där som vi egentligen vet men av någon anledning tror sig tro, fallerar på en gång. Vi packade nämligen resväskorna som om det i utlandet 1) inte föds barn, 2) framförallt inga barn som äter och dricker och 3) som därför heller aldrig kissar eller bajsar. Åhåjo, fail - det fanns visst blöjor, barnmat, våtservetter, magsjukepulver och mucho mer att slanta upp för även i Spanien. Undrar hur det är i andra länder?