zillen.blogg.se

Nu är vi inte i mål än, men tro inte att familjen Zillén åker på semester utan att tillkalla ambulans. Efter 6 veckor kunde vi checka av det även i år. 

Vi hoppades att Marias ryggskott var en smäll hon fick ta för familjen – det ska ju liksom ske (tidigare år både på Gran Canaria och i Thailand har Nova drabbats av feberkramper och fått åka in). Den här gången var det så Mineas tur. 

Efter den sedvanliga läggningen började hon efter ett par timmar plötsligt hosta i sömnen. En rosslig hosta som gjorde att hon lät som att hon inte fick upp det som skulle upp. Andningen var ansträngd och hes. Efter att ha lugnat sig den första gången tog det inte många minuter innan det var dags igen. Den här gången fick vi väcka henne och ta upp henne i upprätt position. Hostningarna fortsatte till dess att hon var på vippen att kräkas. Därefter hade hon fortsatt svårt att andas och här tog vi beslutet att tillkalla ambulans (Maria) och Patrik för att stanna hos en sovande Nova. 

Min och Marias misstankar var att det kunde bero på de stora mängder poolvatten som Minea druckit under dagen efter att fått tag i en tom petflaska vid dagens poolbesök. Väl ute hos ambulansen hade en medtagen Minea ändå kunnat lugna sin andning betydligt och syreupptagningen var det heller inget fel på, men de skickade ändå iväg oss för att kolla upp det ytterligare på närmaste akutmottagning. Minea fick luftvägsvidgande och blev med det av med det slem som störde hennes andning. Som det verkar var det inget mer än en begynnande förkylning, men inte desto mindre obehagligt för oss. 

Väl tillbaka hemma var vi ändå inte 100% säkra på att läkarna (via vissa språkförbistringar) verkligen tagit vår oro för klorförgiftning på allvar. Så, den natten sov vi inget vidare, men desto mer övertygade om att vi gör rätt som försöker vara med våra små så mycket det bara går.

På sjukan med en väldigt medgörlig liten Minea.

Det svänger fort, några dagar senare. 😊

Ett av många träningspass inkluderar att man skall göra övningar med Kettelbells. Eftersom vi inte innehar något sådant har vi ersatt dessa med vattendunkar á 8 liter. I ett av passen kände Maria att – oj, det här tar väldigt bra! När hon sedan skulle ge sig på att städa under bäddsoffan knäckte det till i ryggen och inte långt senare var hon sängliggande i ett rejält ryggskott. 

Såhär i efterhand kan man tycka att det var väldigt lägligt då jag (Johan) då fick ställa in min resa till Las Palmas för att se öns La liga-lag ta sig an tabelltrean Sevilla och istället fick vara hemma och avsluta påbörjad städning, samt laga mat till kommande gäster (Hans, Berit, Marie och Lena). Men, jag kan själv intyga att SÅ bra skådespelare är inte Maria. Stundtals har hon legat fast i sängen och inte kunnat röra sig ur fläcken, samtidigt som hon verkligen behövt röra sig till en ny position då värken blivit värre och värre. 

Då är det ju skönt att hon har en stöttande man som kan peppa och trösta med fraser som ”– Det här är nog värre än när du födde tjejerna... Men då kom det ju iaf något positivt ur det… ” #husbandoftheyear2017

Sköna coacher vid min (Marias) sida!

Man kan kanske ana en sned ryggrad (klippte bort den plågade minen😛).

Maria har fick en bok av mig i julklapp, ”Superkroppen” av Hugo Rosas. Missförstå mig rätt! Det är absolut ingen pik till Maria utan snarare ett redskap för att göra något tillsammans under vår vistelse här. 

Boken innehåller (förutom mängder med bilder på Hugo i bar överkropp) ett träningsprogram på åtta veckor som skall få oss tillbaka i någorlunda god form. Den senaste tiden har det blivit sparsamt med träning för oss båda. Något vi egentligen vill hinna med, men barn och vardag gör det inte alltid så lätt som man vill. Boken bjuder på korta pass 15-25 minuter med varierade övningar som till största del genomförs med den egna kroppsvikten. Därmed inte sagt att man kan få sig en sjujäkla träningsvärk. 

Om vi någon gång i framtiden betvivlar detta kan vi ju pröva på ”en variant av Murphs” som består i att i eget tempo och så snabbt man klarar komma upp i 50 chins, 100 armhävningar och 150 squats. Den riktiga varianten är många resor värre, men det här räcker till så det blir över.

Hursomhelst, Patrik och Sandra var inte sena att hänga på och även en del av våra besökare har varit med och tränat. Riktigt kul att plågas lite gemensamt!

Johan under Yoga-övningen...eller inte. 😉

Fotbollsträning!

Blandad kärlek till att vara inne på vecka 7 av resans 8. Skönt att vara nära målet, tufft att snart åka hem.

Vilar ut på Anfi efter förmiddagens pass. 😊

Parque del Sur är en av våra favoritplatser här. 

Den ligger i direkt anslutning till en massa idrottbanor så, på helgerna tillbrinkar the locals stor del av dagen där med picknick medan ungarna varvas på diverse fotbollsmatcher eller på barnkalas bland träden. 

Parken har rejält tilltagna ytor som innefattar löpspår, naturgym, lekplatser och öppna gräsplättar. Hit tar vi med ungarna med jämna mellanrum för att låta dem springa av sig i lekparken, medan vi turas om att hinna med att träna.

Lagom uppvärmning genom parkallén till Parque del Sur från boendet.

Grande parque med plats för alla.

Lekplatsen i bakgrunden.

"Ta fart mamma/pappa!"

Rutchkanan är favorit. Dock upptäckte vi snabbt att klänning/kjol inte är så lämpligt om man vill ha fart ner.

Både Niklas och Simon utmanade gärna på utfallssteg efter ett träningspass i parken.

Ett stort mission för den här resan har varit att få Nova och Minea blöjfria. Hilda har varit i samma fas, så efter några trevande försök gick vi all in på en framgooglad metod/recept – Så får du dina barn blöjfria på fyra dagar. I korthet – gör det bara! 

Så, vi tog av blöjorna, på trosorna, satte upp ett belöningssystem (1 toagodis för kiss på toaletten, 3 toagodisar för nr2 på toaletten) och kom med glada tillrop som om det inte fanns någon hejd på hur fantastiskt det är om allt kommer där det ska. 

Visst har vi haft en del setbacks och visst har någon pinkat ned golvet framför charkdisken eller inne på restaurangen, men det har ändå gått bra! Och, nu känns det väldigt skönt att slippa bära med skötväskan (denna fotboja som suttit klistrad över axeln i tre års tid) så fort man skall iväg bara en liten sväng.

Uppdrag avklarat för de här 3 damerna: Blöjfria! ✅

Man måste ju även kolla vad som kommer ner i toan.

Och ja, det har varit okej att skvätta i havet. 🙈

Mellan potträningen ska det ju ätas också. 🙂

Är säkert godare om man mumsar i sig med hela kroppen. 🙂

När vi tillsammans med Patrik och Sandra bestämde oss för att göra en långresa/"minipension" igen tänkte vi att vi hade hela världen att välja på och vi lyfte Thailand, Sydafrika, Florida och Israel. Men, så kom Sica-viruset till Florida, vi ansåg klimatet FÖR varmt i Thailand och avstånden för långa i Sydafrika. Vips var Grand Canaria åter i siktet. 

Väl fast vid Gran Canaria ställdes siktet snart in mot Maspalomas igen, men – nej, men vill ju ändå ha LITE variation, så vi beslöt oss för att åtminstone hitta ett nytt boende. Sagt och gjort, Meloneras Hill blev området och radhusen i Las Velas. Vi fick ner priset till 4000 Euro för ett radhus i 8 veckor, bokade billig hyrbil via Pluscar och har inte ångrat oss en sekund. 

Vi har ett färgmässigt osmakligt inrett kök med det mesta som behövs för att laga sin egen mat. Vi har ett vardagsrum med matplats och tv-soffa, samt en toalett med dusch på nedervåningen. 

På övervåningen finns två sovrum och ytterligare ett badrum, samt en balkong som vi inte vågar ha olåst för barnens skull. 

Utomhus finns möjlighet att springa runt från baksida till framsida, bra förmiddagssol, en rejäl murad grill och utsikt över Maspalomas. 

På området finns dessutom ett poolområde med löjligt kalla pooler (tror de är kopplade att ta upp allt kondensvatten i området) och en Paddlebana. 

Och, de spanska stengolvet är fortfarande precis så kalla som sist, hade förträngt just det. 

Närmaste playa ligger ca 1 km bort och helt okej "ICA"-affär är på gångavstånd. 

Hur som haver, kort och gott – här trivs vi kanonbra!

Bostadsområdet

Poolområdet (den blåa kalla poolen, enligt twinsen)

Meloneras beach, finkornig sand men stenigt vattenbryn.

Efter två år är vi så tillbaka på Gran Canaria för en ny minipension mitt i livet. Totalt åtta veckor att bara ha det bra och njuta av livet i sommarvärme. Även den här gången i följeslag med tjejernas farbror Patrik, faster Sandra och kusin Hilda. Men för att göra även denna kvartett fullständig har även kusin Folke tillkommit till skaran.

Nyanlända på Las Palmas flygplats.

Meloneras beach, ca 1 km från bostaden på Meloneras Hill.

Frankrike, Le beuf, 16-23 juni 2016

Som alltid, media med sina skickliga fotbollsexperter a la Mr Manspread bygger upp förväntningarna på de svenska chanserna inför ett fotbollsmästerskap, vilket resulterar i att gemene svensk - på riktigt - tror att Svedala ska ha en chans mot de stora fotbollsnationerna. Men tja, idrott är idrott, allt kan hända (vilket Island senare skulle bevisa med bravur), så alltså även i fotbolls-EM i Frankrike. Ett sista landslagsuppdrag för Kim Källström, Andreas Isaksson och the King. 

Helt klart att även vi i resesällskapet beståendes av Töka, Tobbe, Johan och jag, skruvade upp chanserna för våra herrar i EM, i Frankrike. Två gruppspelsmatcher skulle vi få äran att uppleva, mot Italien i Toulouse och mot Belgien i Nice.

Tobbe möter upp oss på flygplatsen i Nice, efter att vi andra snålat ner flygpriset och köpt med en avgångort där efterfrågan - med lite skadeglädje - inte alls var lika stor, nämligen Oslo.

Vi studsar in i hyrbilen och kör västerut, mot Montpellier.

Dagen därpå, matchdag. Vi har taggat upp med Zara Larsson i bilen och väl på plats utanför arenan i Toulouse rycks vi med i den fanatiska stämningen, som hoppfullt fortsätter till matchminut 88´, då vi inser att stadens namn blir väldigt passande (we came to Toulouse - To loose). Glädjande dock är att bara några rader bakom oss kan vi hälsa på bekantingarna Ella och Henkan.

Veckan som följer passar vi på att uppleva delar av den franska Rivieran på vår bilfärd österut. Ett lyckat drag på många sätt. Vi dricker gott kaffe på El Café på torget i Montpellier, glammar på playan och strosar mellan klubbar och spanar yachter i St Tropez, äter smakrik Risotto di Mare i Nice, sitter i bilkö i Cannes, men blir omkörda av Ferraris och passar på att cruisa Monaco Grand Prix och får skåda en freakshow av diverse kirurgiska ingrepp på och utanför Café de Paris i Monaco. Vi mår gott i strålande sol och kul sällskap.

Vi minns kanske särskilt balkonghänget på kvällarna. Töka blir vuxen och lär sig gilla ost och kex, samtidigt som vi hamnar i diskussioner om vilken form Zlatan antagit under mästerskapet, könsroller och smutsigt språk.

Sista dagen, matchdag nummer 2 i Nice. Det är kvällsmatch mot belgarna. Vi startar tidigt för njuta av den sköna stämningen på strandpromenaden, torg och i Fanzone. Det är folkfest, vi kickar boll i parken med andra fans och nationerna chabbar och skålar med varandra. Denna gång får Töka lära mig något nytt, nämligen att njuta av den svalkande och sockersnåla (i förhållande till vad?) drycken Iste.

Festen fortsätter mot arenan, som ligger i utkanten av staden. Vi hoppar in i bilen och jag bakom ratten. Ett myller av folk rör sig på gatorna och jag försöker orientera mig igenom, stundtals guidad av trafikpoliser. I baksätet har jag Johan och Tobbe, något glada i hatten, som vid ett stopp plockar upp en liftare. Som om jag inte redan var stressad och nervös i Nice trafikkaos, var inte detta ett välkommet beslut. Nåväl, liftaren hann kliva ur bilen innan den blev besudlad och Töka kunde samlat och fokuserat guida mig rätt.

Matchen mot Belgien blev en välspelad drabbning, landslaget gjorde vad de kunde men räckte inte till avancemang och fansen fick tacka för upplevelsen och veteranernas sista match i blågula tröjan.

Vi kan då även konstatera att detta var Johans fjärde mästerskapsmatch och att han ännu inte har fått jubla i klacken till ett svenskt mål. Vem vet, kanske bör vi – eller åtminstone Johan - hålla sig hemma framför skärmen i kommande turneringar. Eller ja, jag skulle ju i så fall sakna den Johan som var med i Frankrike. Han bestämde sig nämligen för att under resan våga bjuda mycket på sig själv i just det här sällskapet. Sagt och gjort, vi skrattade mycket, både med och åt och jag minns citatet från min älskade make, för några år sedan, ”Maria, när vi får barn så måste bjuda på oss själva och vi lära våra barn att vi också kan ha fel… ja, eller åtminstone du.”  : )

I mitt tycke var resan till Frankrike härlig på så sätt att vi fick uppleva ett mästerskap och samtidigt njuta av semesterlivet på Rivieran. Jag njöt av sällskapet och ledigheten tillsammans. Dessvärre var dagarna innan avfärd en plåga, där jag kvällen innan inte kunde sova och var i det närmaste redo att stanna hemma. Känslan att lämna Nova och Minea under flera dagar var förvånansvärt smärtsamma, notera att detta endast hade med mig (och Johan) att göra eftersom att vi var väl medvetna om att tjejerna skulle få ha en alldeles fantastisk vecka med deras farmor och farfar.

Värt att nämna är också att livet gör sig väl påmint, när vi kan läsa om några veckor efter hemkomst kan läsa om självmordsattentatet på strandpromenaden i Nice där en lastbil kör rakt in i den oskyldiga folkmassan.

Taggat innan matchstart mot Italien.

El Café i Montpellier

Strandhäng någonstans på Rivieran.

Monaco

Kvällshäng i St Tropez

Uppladdning i Nice

Gemenskap och folkfest!

Vi! ❤️

9-13 september Mallis

Efter mycket om och men så kom vi iallafall oss för att till sist boka in ett par dagar på Mallis tillsammans med Anna och Oskar. Oskars föräldrar har sedan många år ett hus där som vi kunde hyra in oss i. Huset ligger supermysigt till en bit upp i bergen i en liten by och har en balkong ett övre etage ”to die for”. 

Dagarna började fint med att nypressad apelsinjuice, fortsatte sedan i hyrbil till någon strand för att sedan avslutas med middag uppe på etaget eller vid något tillfälle på restaurang, följt av läggning av barnen och sedan kvällsnack för de vuxna som orkade (Anna gravid och rätt trött emellanåt). 

Vi minns speciellt följande;

-    Oskars stora bekymmer över att GRILLEN ÄR BORTA! Detta uppdagades ungefär 3 minuter efter ankomst till huset och tyngde Oskar under det närmaste ett och ett halvt dygnen innan en ny grill hade inhandlats och invigts. ”Vem fan slänger en grill liksom!!!”

-    Väl i bilarna satte vi av mot lite olika stränder. Oskar ville naturligtvis visa upp det bästa av ön och vi tog rygg… timme ut och timme in. Nåja, lite överdrivet kanske, men det blev långa resor. Sista dagen bestämde vi oss ändå för att kolla in den närmaste stranden Soller bara fem minuter bort – trots att Oskar mindes den som rätt sunkig. Det. Var. Ett. PARADIS! Kristallklart vatten. Fin sandstrand. Bra restauranger. Vädret på topp. Allt var HUR BRA SOM HELST! Dagens mest slitna kommentar – varför har vi inte åkt hit tidigare för!?!

-    Det visade sig att huset vi bodde i råkat bli dubbelbokat, men eftersom det finns gott om plats tänkte vi att det väl inte kan vara så farligt att dela huset med … ja, vi kan kalla dem för ”Göran och Eva”. Vi såg inte till varandra speciellt mycket, men snackade ändå lite grann på kvällarna eller då våra vägar korsades. Första intrycket var – De var trevliga prickar! Andra intrycket – Oj, vad de pratar mycket! Tredje och bestående intrycket – Herrejävlar vad de babblar på om sitt! Jag och Oskar blev sittande med dem tredje kvällen efter att Maria ”somnat ifrån” när hon skulle lägga tjejerna och Anna var ”lite trött” pga graviditeten. Efter att ha lyssnat på historier som avverkat allt från den lokala restaurangens servitris visade sig ha en moster som faktiskt spelat tvärflöjt på en festival i Spanien där de lokala vinodlarna alla är vänsterfotade och de därför kan skörda på hösten, till hur Göran sådär i förbifarten brukade avvärja ett par terroristhot per flygresa så lyckades vi till sist avsluta kvällen med ursäkter om ”en lång dag imorn också”…

Spännande utsikt över Soller.

Grymt värdpar.

Sol och bad på paradisstranden 5 minuter bort.

Nöjd familj.