EM i Frankrike

Publicerad 2017-03-02 23:44:14 i Allmänt,

Frankrike, Le beuf, 16-23 juni 2016

Maria skriver:

Som alltid, media med sina skickliga fotbollsexperter a la Mr Manspread bygger upp förväntningarna på de svenska chanserna inför ett fotbollsmästerskap, vilket resulterar i att gemene svensk - på riktigt - tror att Svedala ska ha en chans mot de stora fotbollsnationerna. Men tja, idrott är idrott, allt kan hända (vilket Island senare skulle bevisa med bravur), så alltså även i fotbolls-EM i Frankrike. Ett sista landslagsuppdrag för Kim Källström, Andreas Isaksson och the King.

Helt klart att även vi i resesällskapet beståendes av Töka, Tobbe, Johan och jag, skruvade upp chanserna för våra herrar i EM, i Frankrike. Två gruppspelsmatcher skulle vi få äran att uppleva, mot Italien i Toulouse och mot Belgien i Nice.

Tobbe möter upp oss på flygplatsen i Nice, efter att vi andra snålat ner flygpriset och köpt med en avgångort där efterfrågan - med lite skadeglädje - inte alls var lika stor, nämligen Oslo.

Vi studsar in i hyrbilen och kör västerut, mot Montpellier.

Dagen därpå, matchdag. Vi har taggat upp med Zara Larsson i bilen och väl på plats utanför arenan i Toulouse rycks vi med i den fanatiska stämningen, som hoppfullt fortsätter till matchminut 88´, då vi inser att stadens namn blir väldigt passande (we came to Toulouse - To loose). Glädjande dock är att bara några rader bakom oss kan vi hälsa på bekantingarna Ella och Henkan.

Veckan som följer passar vi på att uppleva delar av den franska Rivieran på vår bilfärd österut. Ett lyckat drag på många sätt. Vi dricker gott kaffe på El Café på torget i Montpellier, glammar på playan och strosar mellan klubbar och spanar yachter i St Tropez, äter smakrik Risotto di Mare i Nice, sitter i bilkö i Cannes, men blir omkörda av Ferraris och passar på att cruisa Monaco Grand Prix och får skåda en freakshow av diverse kirurgiska ingrepp på och utanför Café de Paris i Monaco. Vi mår gott i strålande sol och kul sällskap.

Vi minns kanske särskilt balkonghänget på kvällarna. Töka blir vuxen och lär sig gilla ost och kex, samtidigt som vi hamnar i diskussioner om vilken form Zlatan antagit under mästerskapet, könsroller och smutsigt språk.

Sista dagen, matchdag nummer 2 i Nice. Det är kvällsmatch mot belgarna. Vi startar tidigt för njuta av den sköna stämningen på strandpromenaden, torg och i Fanzone. Det är folkfest, vi kickar boll i parken med andra fans och nationerna chabbar och skålar med varandra. Denna gång får Töka lära mig något nytt, nämligen att njuta av den svalkande och sockersnåla (i förhållande till vad?) drycken Iste.

Festen fortsätter mot arenan, som ligger i utkanten av staden. Vi hoppar in i bilen och jag bakom ratten. Ett myller av folk rör sig på gatorna och jag försöker orientera mig igenom, stundtals guidad av trafikpoliser. I baksätet har jag Johan och Tobbe, något glada i hatten, som vid ett stopp plockar upp en liftare. Som om jag inte redan var stressad och nervös i Nice trafikkaos, var inte detta ett välkommet beslut. Nåväl, liftaren hann kliva ur bilen innan den blev besudlad och Töka kunde samlat och fokuserat guida mig rätt.

Matchen mot Belgien blev en välspelad drabbning, landslaget gjorde vad de kunde men räckte inte till avancemang och fansen fick tacka för upplevelsen och veteranernas sista match i blågula tröjan.

Vi kan då även konstatera att detta var Johans fjärde mästerskapsmatch och att han ännu inte har fått jubla i klacken till ett svenskt mål. Vem vet, kanske bör vi – eller åtminstone Johan - hålla sig hemma framför skärmen i kommande turneringar. Eller ja, jag skulle ju i så fall sakna den Johan som var med i Frankrike. Han bestämde sig nämligen för att under resan våga bjuda mycket på sig själv i just det här sällskapet. Sagt och gjort, vi skrattade mycket, både med och åt och jag minns citatet från min älskade make, för några år sedan, ”Maria, när vi får barn så måste bjuda på oss själva och vi lära våra barn att vi också kan ha fel… ja, eller åtminstone du.” : )

I mitt tycke var resan till Frankrike härlig på så sätt att vi fick uppleva ett mästerskap och samtidigt njuta av semesterlivet på Rivieran. Jag njöt av sällskapet och ledigheten tillsammans. Dessvärre var dagarna innan avfärd en plåga, där jag kvällen innan inte kunde sova och var i det närmaste redo att stanna hemma. Känslan att lämna Nova och Minea under flera dagar var förvånansvärt smärtsamma, notera att detta endast hade med mig (och Johan) att göra eftersom att vi var väl medvetna om att tjejerna skulle få ha en alldeles fantastisk vecka med deras farmor och farfar.

Värt att nämna är också att livet gör sig väl påmint, när vi kan läsa om några veckor efter hemkomst kan läsa om självmordsattentatet på strandpromenaden i Nice där en lastbil kör rakt in i den oskyldiga folkmassan.