zillen.blogg.se

Vårt försök till att anamma Kiwiandan "No worries", fick konsekvenser direkt. Trots att vi egentligen visste att den livfulla äventyrsstaden Queenstown, skulle vara galet populär under nyår, så anade vi inte att det inte skulle finnas en enda campingplats ledig fram till och med några dagar efter nyår. Så, vår naiva och oplanerade visit slutade med ett uppvaknande i en fårhage (?!) nyårsaftons morgon (för här på den här ön har man nämligen får och lamm, inte lamm och lammungar).

Från Camperfönstret... Nåväl, idag har vi gjort en så kallad kombo. Men innan dess hann Johan, först irra bort sig i den förhållandevis lilla staden, för att i nästa kvart glömma mobilen på bussen. Kanske berodde det på en smärre oro för kombon: Superduon.

1. Jet boating. De två ton tunga asen har två V8:or som gör att båtarna nästintill flyger fram på vattnet. Trots tyngden klarar de att köra på 10 cm djupt vatten mellan de lodräta stenväggarna i floden Canyon River. Det kan låta som en riktig mardröm att åka med, men klart mycket roligare än läskigt. Johan var sist i (eftersom att han försökte få någon att få tag på busschaffisen, i ett sista hopp att återse sin trogna iPhone 3(!)) och hamnade följaktligen på Jettens klart mest utsatta i form av blötaste plats.
Väl i land inträffade ett mirakel!!!
Telefonen återfunnen i bussen!!!

2. Nu väntade istället Rafting eller Forsränning som vi kallar det i Svedala. På väg uppför forsen fick vi lyssna till härligt guidetugg, vilket betyder att hälften är sant och hälften är bullshit. Bland annat berättade guiden om turens "Bad jokes corner" - där man måste dra ett dåligt skämt för att få god tur. En pigg asiat var snabb att replikera "Why i 6 scared of 7? Because 7 8 (ate) 9..." Hmpfr...

Väl framme kördes en säkerhetsgenomgång, då vi hoppades att 100 % var sanning. Innan det begav sig fick dock Johan byta plats med den en pensionär, som han blivit placerad längst fram tillsammans med. Orsaken är oklar, men troligast för att balansera kraften i båten mellan sidorna och penschisen hade mer kraft i sin årtag. Oavsett fick han sitta kvar längst fram på den klart blötaste platsen - igen.

Färden varade i 1,5 timme och innehöll forsar som "Pinball", "Oh shit" och "Toilet" - alla skäl för sina namn. Maria var dock den ende som kom ur en fors ymnigt blödande. Johan var klart oroad, men Maria hade enbart i stundens hetta lyckats bita hål på ett munsår och var inte ens medveten om blodviten.

Vi vill härmed önska alla ett Gott Nytt År, så får vi se om kvällen blir mer blöt (det ska tydligen regna)!

/J & M

"Ta med sandflugemedel och regnkläder" - två insiktsfulla råd som underlättar en vistelse i den lilla orten Milford Sound... eller ort är inte rätt beskrivning, snarare kajplats och parkering.

"The Milford wave" är det som på håll kan missuppfattas som en hälsning, men som i själva verket är ett konstant viftande för att hålla sandflugorna borta. Lyckligtvis för de som bor här finns det något som håller sandflugorna borta - Regn. Och igår regnade det katter och hundar konstant, eller som man säger i Peru, "lamor och alpacas". I den lilla mån vi kunde spana in landskapet (pga tät dimma) var det beundransvärt, nästintill lite instängt och läskigt. Vi befinner oss alltså mitt i naturreservatet, fjordlandet, vilket betyder att vi omges av branta mörka berg med vattenfall som dundrar ner. Det tunga regnet i kombination med ilande blåst förstärker hela skumma miljön.

Att vakna upp idag och mötas av vattenfall från bergssidorna i alla riktningar var läckert! Lyckligtvis, har det idag, spruckit upp en gnutta, vilket gjorde vår båttur på fjorden betydligt mer värd slantarna. De svaga konturerna av berg trädde fram och på sina håll stupar rakt ner i fjorden. Här finns bland annat Mitre Peak, världens högsta berg stupandes rakt ner i Tasmanska havet.

Eftersom våra försök till soldans inte gett resultat, lämnar vi nu regnhålet och skrålar istället inom Camperns väggar på väg till Queenstown. Apropå skrål, så har vi uppmärksammat att Svedala levererar musikmässigt här i utlandet. Under resan har vi, inte bara en gång, lyssnat till flera svenska artister/grupper på bilradion och på klubbar. Eagle Eye Cherry, Roxette, First Aid Kit, ABBA, Avici och SHM, har stått för underhållningen. Inte annat än att man blir stolt (även om vi nog inte riktigt förstått HUR stora ABBA verkligen var).

/M & J

Wanaka, är namnet på en liten ort som ligger inbjudande vid sjön... Vintertid kan byn erbjuda bra skidåkning och snowboarding. Sommartid, typ nu, fick vi After Work-känsla och Semesterstämning. Efter dagens dos av kaffe (och en överraskning, se bild), strollade vi ner till en liten park framför vattnet, njöt av solnedgången och nyfiket studerade folk...och hundar. Roligast var att se två små hundar (någon sorts terrier) som tyckte det var en god idé att jaga efter änder. Just den här anden ifråga tog det hela med godan ro vaggade ner i vattnet och lät hundarna följa efter. Och det gjorde dom. I flera hundra meter simmade de efter anden som lugnt paddlade vidare utmed stranden innan de försvann utom synhåll. Såvitt vi vet simmar hundarna fortfarande efter...

Cricket. Vad är reglerna eg? Finns det på riktigt ett så stort publikunderlag?

Natten spenderade vi på en liten avtagsväg mellan Wanaka och Queenstown. Medan mörkret la sig kring vår camper skrämde vi upp varandra med diverse spökhistorier och senaste nyheterna om diverse galningar. Ett alldeles utmärkt sätt att se till att sömnen blir katastrofalt dålig (nejdå).
En reflektion är snarare att när vi lever som kringflackande tonåringar så antar vi även tonåringens sovvanor. Ca 10 timmar/natt och därtill någon liten nap under dagen, i bilen, på stranden eller på en bergstopp.

/J & M

Vattenfall är faktiskt ganska coola. De är som naturliga duschar. Vi gjorde ett stopp vid ett av dessa och beundrade. Johan hävdar att man nog skulle kunna stå under och schamponera, Maria tror att det nog är som att stå framför en högtryckstvätt och kämpa för att sprida träffytan. Vi testade inte. Inte denna gång i alla fall.

Från dusch till badkar. Nästa stopp blev en kort walk till ytterligare ett döpt creek, "The Blue pools". Vattnet i poolerna levde upp till namnet. Dock tvingades visiten bli extremt kortvarig, efter att sandflugorna hittat varenda liten yta av hud på kroppen som inte var täckt av tyg. De har fetisch för händer och fötter. Och faktum är att de, för ovanlighetens skull, gillar Johan lika mycket som Maria. Maria kan inte annat än känna tillfredsställd konkurrens.

Simma lugnt...

/M & J

Vi dömde tidigt ut klädseln på bruttan längre fram på stigen vid Lake Matheson. Kort grön sidenklänning och sandaler med snäckor på. En tidig morgon i Visby hade vi lätt konstaterat - Opsan hejsan - walk of shame - here we go! En tidig morgon ute i bushen tyder enbart på tvivelaktigt omdöme, eller? Vi blev båda synnerligen förvånade när vi kom ikapp tjejen och dessutom kände igen henne!? Var det inte?! Jo, visst var det!! Samma tjej som tidigare i veckan 60 mil längre norrut blivit upp(d)raggad på stranden!

Don't say you can't create your own luck...

/J & M

"För ett par hundra dollar får man en guidad tur och röra isen! Lägg till ytterligare hundra dollar och du får 30 min på isen!"
Vi har båda rört skitig is förut, kanske gjorde vi bort oss, men vi satsade på att få se det bästa av glaciärerna från de leder som finns att tillgå helt gratis.

Vi ställde klockan på fem, Maria väckte mig vid halv sex, vi kom upp vid kvart över sex, hängde vid en bensinmack men bestämde oss för att chansa, kom till Frans Josef och hittade en ny mack vid halv åtta, var framme och gick ut på vår walk kl åtta. Vart tog tre timmar vägen?!
Lake Matheson är en liten sjö som ligger relativt skyddat från vinden. Det gör att en vandring runt sjön ger riktigt härliga speglingar av bergen i vattenytan. Vi anlände i sista stund. Bara fem minuter efter att vi tagit våra bilder kursade en bris ytan och magin var sedan borta.

Åter tillbaka vid vår Camper blev det sen frukost innan vi begav oss ut på walk nr två för dagen. Denna gång med utsikt över glaciären. Det tog oss ett tag innan vi fann perspektivet. De små smutsfläckarna på isen rörde sig!!! När vi insett att det var människor kände vi oss rätt dumma.

Efter lunch fortsatte vi söderut i all hast för att tillbringa natten i... Haast.

/M & J

- "Tror du att vi behöver tanka?" Planerande.
- "Näää, det räcker ända fram till Fox Glacier!" Självsäkert.
- "Är du säker?" Osäkert.
- "Ja!" Kaxigt.

... morgonen efteråt.

- "Oj, det var längre till Fox än jag trodde." Förvånat.
- "Så bensinen kanske inte räcker trots allt?!" (Läs: Vad var det jag sa?)
- "Jo, den räcker. ... Men vi kanske ska stanna i Franz Josef och vänta till bensinmacken öppnar, bara för att." Kaxigt, med viss osäkerhet.
- "Så du tror inte att räcker?!" (Läs: Vad var det jag sa? Igen.)
- "Jodå." Bestämt.

...

Tanken rymmer 60 l och fylldes upp med 58,7 l.
Avstånd från bensinmacken till Fox är 2,8 mil.
Campern drar 1,2 l/mil.

/M & J

Lämnar norra delen och cruisar (upp och) ner söderut till betydligt "rockigare" västkusten. Johan har dessutom lyckats ratta in en rockkanal på radion med låtar från bl.a. Foo Fighters, Queens of the Stoneage och Pearl Jam, vilket spär på hela västkustens image ett riff.

Första stoppet. De omtalade. Uppsnackade. På måste-göra-listan. Och med citat som "Lämna inte NZ förrän du har gjort detta!" - Pannkaksbergen. Kanske med tanke på upptrappningen och för att vi är gotlänningar, men vi blev måttligt imponerade av de i någon mån raukinspirerade bergen. Jo, det var häftigt att se men okej nu har vi sett dem.

I övrigt är det mäktigt att se hur landskapet förändras efter några mil. Från jättekullar, torrt och varmt till spetsiga berg, fuktigt och lägre temperaturer. Otaliga creeks med klarblått porlande vatten, som gör sig snyggt till de snöklädda topparna i horisonten. Creeken måste ha en väldigt kär plats hos Kiwisarna, eftersom varenda en dessutom är döpt.

Från att ha gått lite galet till att nu stämt av budgeten, inser vi att vi får hålla igen lite. Morgondagens besök vid glaciärerna Franz Josef och Fox, blir utan helikopterhjälp och guide. Vi satsar istället på att själva vandra några av de leder som finns utmärkta. Vi har även bestämt oss för att skippa de avgiftsbelagda campingplatserna för andra natten i rad. Småpengar i sammanhanget kanske, men vår "camper" ska få bekänna färg (den är inte gratis per natt trots allt).

Rock on...

/J & M

Kiwi-landet fick ett tacksamt uppsving i samband med lanseringen av Sagan om Ringen. Scenerna är inspelade på bägge öar och på många platser på dessa. Vissa av filmmiljöerna är från naturreservatet Abel Tasman National Park, som består av gröna jättekullar med guldiga stränder och turkosblått hav vid kullarnas kustlinje.

Här bestämde vi oss för att gå på hajk, eller som Kiwisarna benämner "Tramping", dvs att ge sig ut och trampa.

Sagt och gjort, satte vi av i en redig fart. Vi ville se om vi kunde slå tiderna, som var beräknade och presenterade till olika viewpoints...till dess att vi kom på (och blev trötta...) att det faktiskt inte handlade om någon tävling och att vi har semester och hur mycket tid som helst (nästan i alla fall). ;-)

Efter nästan två timmars trampande, hittade vi ner till en av guldstränderna för ett behövligt svalkande dopp. I en alltför bekväm position snusade vi gott på varsin mörkblå handduk. Och vaknade sedan för att diskutera om vi ser samma blå färg på himmelen, eller om blå för Maria är röd för Johan, men som Johan lärt sig är blå. Och om Johans blå egentligen är det som Maria tycker är grön. Hur beskrivs en färg utan att liknas vid färger?

Skönt att, om än för bara några minuter, leva i total bekymmerslös vetskap.

/M & J

Gjorde vårt bästa för att likna campingbordet vid ett svenskt julbord.

Vi letade efter köttbullar men fick ge upp. Däremot hittade vi något som liknade prinskorvar, men som döm av vår förvåning smakade köttbullar - two in one!

Och Maria lyckades snida ihop en rödbetssallad, som faktiskt smakade något likt den sedvanliga i Etelhem.

Vi önskar Er alla en riktigt...

/J & M

I morse väcktes vi av en minst sagt udda fågel. Detta blir ett mycket tveksamt försök att förklara dess besarra läte. "Sången" är fyrstavig och det skall tilläggas att fågeln verkar vara i målbrottet.

1 - ljudet från en biltuta på en sån där liten (ca 60 cm lång) röd plastbil med vit ratt som finns för barn.

2 - en dörr som knarrar.

3 - gökläte, likt hackspetten från Kalle Anka.

4 - klick, som om man klickar med tungan.

Så, uppe med fågeln (!) och starta julaftons morgon med något som kan liknas vid "Tomtegröt". Här är den smaksatt med vanilj, vilket iofs kan vara rätt spår, men ändå så långt från rätt. En bra start hur som haver!

Vi tog vårt allt (dvs Campern) och girade iväg till ett schysst, familjeägt Kajak-hak. Efter några säkerhetsföreskrifter, satt vi i en kajak på väg ut på en stilla morgonsjö. Det tog ett (paddel)tag innan vi kom på hur vi skulle göra för att surfa framåt snabbare. Det funkade inte att bara förlita oss på våra biffiga biceps - man skulle tydligen använda hela bålpartiet.

Kajakandet gav oss möjlighet att ta del av kustremsan av det som kallas Abel Tasman National Park. Åter igen - Fantastiskt vacker natur och ren njutning!

Efter ca 2 timmar ville kropparna vila och vi tog sikte på en av naturreservatets stränder. Vi hade förmånen att sätta fossingarna på den gyllenbruna sanden och ha stranden helt för oss själva...trodde vi, till dess att vi såg en naken man kliva upp ur vattnet. Hur som, för trötta för att byta strand, somnade vi gott till havet och ett gäng syrsor i buskarna. När vi vaknade (igen) visade det sig att några kajaker till hade hittat till "vår" strand. Vi är tydligen inte de enda turisterna här. ;)

Vad mer. Eftersom att benen sitter "fast" i båten, är det lätt att få för sig att det är något kryp som smugit sig in där under. Då gäller det att hålla kylan och inte drabbas av paniiik.

/J & M

Den klassiska raggningsrepliken "Havn't I seen you before?" går fortfarande starkt. Så öppnade en optimistisk Kiwi-man, när han sjönk ner bredvid en tysk kvinna ca 6 meter ifrån oss på stranden. När vi fått nog några timmar senare och lagom röda så här till jul, låg den framgångsrika mannen fortfarande kvar.

/M & J

Efter några skopor tålamods väntetid val-de den ca 20 m långa och ca 50 ton tunga valen att hämta andan över havsytan. Minuterna innan var sällskapet på båten tysta av förväntan, då blev det tyst av beundran. Att se Kaskeloten i verkligheten fick oss att känna litenhet inför naturen. Under ca 5-10 minuter fyller giganten på med syre och passar på att göra det klassiska "sprutet" från huvudet (som för övrigt består av ca 1/3 av totala kroppen). Därefter dyker valen ner igen, vilket är enda tillfället till att få se dess gigantiska stjärtfena plaska i havsytan - häftigt!

Det engelska namnet är Sperm Whale, vilket uppkom pga ett missförstånd.

På turen tillbaka surfade vi in i ett stim av delfiner. Delfinerna bjöd på en riktigt lekfull uppvisning, det var som att de ville bräcka varandra om vem som kunde göra det coolaste hoppet framför vår båt. Genom strategiska val och en smula osvenskhet, lyckades vi skaffa oss riktigt bra möjligheter till att fånga några schyssta hopp på kameralinsen.

Nåväl, med hopp om fortsatt "jakt"-lycka, åkte vi vidare till ett känt område för sälskådning. Väl på plats, kunde vi endast se några trötta sälkroppar långt ute på en udde. När vi just konstaterat, "Nää, vi skiter i det här.", så är det just vad en fiskmås valde att göra i Marias huvud. Oförglömligt, något åt det hånfulla hållet, skrattade Johan obekymrat.

Innan vi i Campervanen fortsatte norrut på sydön, tog vi chansen att smaka Fish n chips, som Pete och Kathy (paret från NZ på Inkatouren) starkt rekommenderat med kommentaren "Aaaaaawsome". Vi kan konstatera att paret är trevligare än vad det smakade.

/M & J

Den långa flygningen mellan Santiago och Auckland gick över förväntan, av de ca 14 timmar som vi satt i planet, lyckades vi bägge två sova minst 11 av dessa. Kanske inte i Törnrosa-klass, men ändå... Snurrigt med timmar/dagar, men vi borde numera i alla fall ha tagit ledningen mot Sverige, på bekostnad av att ha tappat 20 december.

Vi har uppgraderat oss. Från tält högt uppe i Anderna till en sk Campervan i Sagan om Ringens landskap, från sovsäck till sängkläder. Ytterligare en skillnad är att vi har en motor som bär oss fram istället för små peruaner, och så är det vänstertrafik.

Hanmer Springs är känt för sina varma källor. Vi tyckte gott vi kunde unna oss ett dopp i dessa efter flera dagars resande. Något förvånade blev vi när det visade sig att varmvattnet kanaliserats in i modernt kaklade utomhuspooler. Det enda som avslöjade naturens inblandning var en lukt av ägg som svepte förbi med jämna mellanrum.

Så här långt, verkar livet på NZ vara enkelt och i anda av "No worries". Kranvattnet är drickbart, det är okej att spola ner toapapper i toan, det finns oändligt med information och oändligt med skojiga aktiviteter att göra. Dock är vi älskade av parasiter i form av myggor och småflugor. De letar sig fram till våra bleka, varma kroppar med stor frenesi. Dessutom har vi inte kommit underfund med om NZ stavas, Nya Zeeland eller Nya Zealand, vet ni?

/M & J

Då vi hade nästan ett dygn att spendera i Santiago innan avgång till Nya Zeeland, beslutade vi oss för att utnyttja tiden till att kika på stan. Santiago är en betydligt mer modern stad än Lima, vilket märks på hur folk är klädda och att de faktiskt har trafikljus och fungerande kommunikationsmedel. Här är Maria framför en av tunnelbanans smyckade väggar.

Vi valde att göra ett besök på Mueso de la Memoria y los Derechos Humanos, vilket är ett känsloladdat museum som berättar om tiden under Pinochets diktatur. Oj, vad vi inte visste. Och vad folk lider och har fått lida. Obegripligt. Det läskiga är att detta har skett i relativ närtid.

Något nedstämda tog vi oss vidare till glasshaket "Emporio la Rosa" - ett ställe som fått bra kritik enligt lonely planet. Glass och cappucino gjorde susen. Men det fullkomligt ösregnade när vi skulle gå vidare. Taxi för 1 kr/km blev lösningen.

Vi avslutade med seafood på en populär Steakhouserestaurang (?), innan vi stressade tillbaka till flygplatsen.

/M & J

Vad har ni gjort idag?

/M & J

Först och främst - vi kan verkligen rekommendera precis alla att vandra leden. Är man bara förberedd, framförallt mentalt, kan vem som helst göra det! Och, det är värt det! Några tips, råd och reflektioner för den som så önskar. Vi reste med G Adventures, men det finns säkert många andra bolag som erbjuder liknande upplägg.

Det går att ta tåg och buss hela vägen fram till Machu Picchu, men vår absoluta uppfattning är att mer än hela grejen med Machu Picchu är att nå dit över bergen. Att komma genom Sun Gate och sedan vandra ned till den gamla staden är fantastiskt och det förstärks av den långa vandringen innan.

Tips

-Var beredd och förbered dig på någon form av magsjuka, någon del av turen.
-Hyr luftmadrass/extra liggunderlag, om det är möjligt.
-På vissa ställen kostar det 1 soles att gå på toa (dvs hål i marken).
-Pannlampa underlättar!
-Underställ. Solglasögon. Myggmedel. Handsprit.
-Gå långsamt. Ta pauser. Du har tid!
-Du kommer inte svälta. Det bjuds på bra och mycket mat!
-Panorama toilet - i det fria. Klart bättre än de erbjudna toaletterna, men räkna inte med några strategiska stockar. Huka bra och öva in god teknik.
-Läs gärna på om historien kring Inkariket innan, men inget måste. Var kritisk - det finns många teorier.
-Bjud på dig själv redan från början, för att få ut det mesta av gruppsammanhållningen.
-Glöm inte att titta upp, även om det är svårt ibland att veta var man sätter fötterna. Det är lätt att glömma att det finns vääääldigt mycket att se!!
-Åk gärna under torrsäsongen.
-Solskyddsfaktor, även om det är molnigt. Glöm inte öron och hjässa - det bästa är någon form av solhatt.
-Ha gärna med ett par sköna extra skor till kvällen.
-Ta gärna med en ryggsäck (dagspackning) med många sidofack - gärna för att kunna ha vattenflaska i, och med stöd över höfterna.
-Ta med kortlek!
-Vattentäta skor. Stort plus! Gå gärna in dem innan.
-Funktionsplagg. Lämna bomull hemma.
-Va redo på snabba och många väderförändringar - ta med kläder som går lätt att ta på och av i dagspackningen.
-Regnjacka/poncho med luva.
-Regnskydd på dagspackningen.
-Packa allt i påsar.
-Om ni är ett par som åker - kolla om det går att sätta ihop sovsäckarna. Inte för att man ... hmmm... är speciellt sugen - låååångt ifrån - utan för att det hjälper till att hålla värmen.

Låt bli

-Vi är glada att vi inte hyrde "walking sticks."
-Skippa smink och tro inte att du kommer kunna tvätta håret på 4 dgr.
-Tugga kokablad är ingen höjdare.
-Du behöver inte köpa extra snacks!
-Ta inte med böcker - vila eller umgås med gruppen istället under den korta fritid som finns.

Dagarna i korthet

Dag 1: Platt. Lätt. Gyttjigt. Förhållandevis mycket civilisation.

Dag 2: Uppför, uppför, uppför. Tungt. Fantastiska vyer. Var redo på höjdkänning. Jättelång stentrappa. I stort sett ingen civilisation.

Dag 3: Skönaste vandringen. Lång men behaglig. Imponeras av att leden är byggd på nästan lodrät bergsvägg. Så som man nog tänker sig Inkaleden. Fantastiska vyer! Ingen civilisation.

Dag 4: Tidig morgon. Mycket folk. Köer. Gringos som vill gå om. Stressat inför Machu Picchu. Fantastiska vyer! Ingen civilisation, förrän Machu Picchu. Sun Gate och vägen ner till Machu Picchu = Höjdpunkt.

Signerat...

I morse lämnade vi Cusco och är nu åter i Lima över dagen. I natt flyger vi vidare mot Santiago (Chile) där vi också har en heldag innan vi framåt midnatt sätter oss på planet till Aukland (13 härliga timmar!!). Vi landar halv fem på morgonen och flyger sedan vidare till Christchurch där vår lilla husbil väntar.

Natten som gick var alltså vår sista i ordentlig säng på väldigt länge. Vi har nu två nätter på flygplan, så det är bara att räkna med fötter stora som fotbollar när vi kommer fram. Vi räknade lite grovt och det blir närmare 40 timmar på väg innan vi är på plats i NZ. Troligtvis aningens trötta. Vi är väldigt nöjda med att ha kunnat checka in bagaget hela vägen vilket underlättar våra dagar en hel del. Nu håller vi bara tummarna för att det kommer fram också.

I Lima gör vi inga större ansatser utan dagen går åt "häng" på café för att planera Santiago. Just nu lutar det åt en djupdykning i Pinochets påverkan på landets utveckling, samt ett besök på någon sorts glassbar som ska få Visby och Noras varianter att blekna i jämförelse. Vi får väl se! ;)

Vi har också hunnit bevittna en demonstration där kvinnor som fått sina gatuförsäljningstillstånd indragna uttryckt sitt missnöje med borgmästaren. Man kan väl ändå säga att de flesta runtomkring tog det hela med ro. Vaktavlösningen på palatset precis bredvid drog mer uppmärksamhet, kanske för att blåsorkestern gjorde än mer liv ifrån sig.

/J & M

Väl tillbaka i Cusco igår rusade de allra flesta in på sina hotelleum och hoppade i en välbehövlig dusch. Varmvattnet räckte inte till mer än på sin höjd ljumna duschar. Därefter blev det en sista måltid med gruppen i form av middag på stan. En febersjuk Maria fick dessvärre lägga sig på rummet, medan jag fick försvara de blågula färgerna på dansgolvet som en partyglad del av gruppen såg till att ta med guiderna till efter maten. Även om jag får erkänna mig besegrad med hästlängder av amerikanen Robert anser jag mig hållit fanan högt och överraskade nog en och annan Aussie ;)

Dagen har gått åt rekreation, tvätt, caféhäng, besök på inkamuseum och snart ska vi se till att få lite goda råd inför resan till NZ från våra Kiwivänner. Vi ska försöka få tid i både Lima och Santiago på vägen dit. Säga vad man vill om flygplatser, men SÅ roliga är de trots allt inte.

/J

Det var svårt att tro att slutdestinationen Machu Picchu skulle kunna mäta sig med vyerna på Inkaleden, men ack så fel vi hade. En gigantiskt imponerande stad öppnade sig för oss mellan bergstopparna och tussarna av moln nedanför oss från solporten (the Sun Gate) - Wow!

Historien kring Inkariket, Machu Picchu, får oss att göra flera tankevurpor.

Tänk att staden byggdes med handkraft, utan hjälp av Skanska!

Tänk att dryga 50 års uppbyggnad lämnades...av oförklarlig anledning!

Tänk att staden hade ett "universitet" och ett observatorium för undersökningar av himlavalvet!

Tänk att barn och oskulder offrades för att skapa förutsättningar för en god potatisskörd!

Tänk att precisionen av granitblocken gifter sig så väl att murbruk är överflödigt!

/M & J

"Mäktigt! Fascinerande!" - Johan

"Overkligt! Kändes som att vara en hobbit i Sagan om Ringen, förutom att träden inte pratade med oss." - Maria

Att "göra" Inkaleden (45 km) innebär, 4 dagars hiking med mellan 5-8 timmars vandring upp, ner, upp, ner på ca 3000 m höjd. Motsvarar ett maraton i "Stillmanträning", dvs knäböj till förbannelse. En bit kaka för Ewa Jansson med andra ord.

Mellan samtliga våra stopp (lunch och natt) sprang ett gäng bärare (sk Porters) med all nödvändig utrustning i form av allt från tält till liggunderlag och köksutrustning. Dessa bärare är ungefär hälften så stora som Johan och sprang ständigt förbi oss i en rasande fart. Själva bar vi en lätt dagspackning. Även om vi är stolta över vår prestation, kan inte Johan komma ifrån att han känner sig väldigt lite som en man i jämförelse.

Kvällen/natten innan dag 2, den absolut mest fysiskt krävande, gjorde "Marcus" uppror och återuppstod i annan form. Med tömda tarmar och därmed ingen energi alls i kroppen lyckades ändå Johan ta sig upp på högsta toppen (4215 m). Väl på plats somnade han i en "rockig", obekväm position, helt utmattad men vid gott mod - Top noch (som Micke Persson, skulle sagt)!

Någonstans på leden testade gruppens sångfågel Corinne akustiken i bergen och bjöd på opera. Märklig känsla att stå ute i ingenstans och lyssna till ljuva toner.

Dessvärre finns inga bergshotell på leden, vilket betyder att nätterna tillbringas i tält. Kallt och mörkt som rackarn, men med kul sällskap och en kortlek, så fann sig detta ganska behagligt. Vi introducerade det något barnsliga kortspelet "Bubblan" med djurläten vid fyrtal, vilket blev en succé. Det lät som ett helt zoo och nyfikna bärare kom förbi för att se vad som egentligen stod på?!

Varje dag inkluderade tidiga morgnar, men sista dagen var mer extrem. Kl 03:45 väcktes vi, för att så tidigt som möjligt nå målet - Machu Picchu.

/M & J

Under sex dagar har vi umgåtts med 12 globetrotters dygnet runt under relativt extrema förhållanden. Fantastiskt kul att se gruppens utveckling, från att trevande men artigt bekanta sig med varandra till att prata de mest intima tingen (som vi aldrig trodde att vi skulle göra med människor vi känt i några dagar!). Där och då, här och nu.

Hur som helst, vi startade touren med att via minibuss ta oss upp, ner, upp, ner, de mäktiga topparna i Anderna. I en pittoresk by i ingenmansland mötte vi bland annat äkta peruansk livsstil. Långt ifrån en värld med WiFi, tvättmaskin och Pommes frites. Kvinnorna i byn välkomnade alla oss med en varm kram.

Efter några krön kunde vi skåda ännu en Inkaruin (Sacsayhuaman). Fantastiska vyer i ett färgglatt land!

Vi är de enda i gruppen (förutom guiderna), som inte har engelska som 1:a språk. Amerikanen driver med australiensarna, australiensarna med nya zeeländarna och vice versa förstås. Ingen vågar riktigt driva med oss, mest för att de inte är riktigt säkra på om Sverige är samma som Schweiz eller inte...

Vi är hjärtligt nöjda med gruppen och hoppas kunna ha någon slags fortsatt kontakt.

/M & J

Vi lämnade Cusco på morgonen i buss tillsammans med en kul grupp med människor i olika åldrar från Australien, Nya Zeeland, Canada, Hong Kong, Amerika och Skottland. Någon i gruppen har gjort Iron man, någon ska gå en kockkurs i Paris, någon reser själv, någon ska bli operasångare, någon heter Happy, någon har guidat vid Mount Everest, någon har precis sagt upp sig och någon är rädd för hundar.

Redan efter någon kilometer i buss bländades vi av hur mäktigt allt är. De första Inkaruinerna imponerar och mer kommer det bli.

Idag börjar hikingen, på riktigt. Johan är nervös för sin obalanserade mage, Maria är bekymrad över att hennes skor är fula.

/J & M

För två gotlänningar med havsnivå som normalläge är det en klar skillnad att komma upp på över 3000 meters höjd. Andfådd i trappan och svagt illamående - och då har vi inte börjat traska än! Även om Maria lovat att den här semestern inte ska bli ett träningsläger, så ser det trots allt ut att bli det värsta någonsin! Kanske kan vara ett tips för Endres nästa försäsong?

Igår hann vi även med ett besök på stans marknad. Kul hur många olika sorters frukter det finns i världen. Smakade en variant av passionsfrukt - yammi! Lustigt även hur man kan sälja kött, när det inte finns kylskåpsmöjligheter. Smakade inte någon variant av kött.

Nu bär det av mot Sacred Valley...

/M & J

Checkar ut från det "säkra" hotellet och beger oss något nervösa till Cusco, på 3 300 m höjd. /J & M

- Love parque är en plats där peruanerna varje alla hjärtans dag har sk massivt bröllop. Med det menas inte ett enormt och påkostat bröllop utan att man samlas många par ca 50-100 st och gifter sig samtidigt. Enligt rykten skaffar man barn först och ser till att bli kär sen.

- I Peru får man körkort genom att köra upp i ett tomt parkeringshus. Där startar man bilen, åker ett varv i en rondell och sedan parkerar man igen - klart! Sen är trafiken därefter också...

- Chilenarna är för Peruanerna som Norrmännen är för oss svenskar.

- Här i Peru använder man gärna Walkie talkie funktionen på mobiltelefonen för att kapa kostnad.

- Lima har vuxit från 1 miljon till 9 miljoner på 50 år, snabbare tillväxt än mördarsniglar?

- Det finns tåg i stan som rullar på 22 km räls, dessvärre tog det hela 22 år att bygga den förhållandevis korta sträckan, vilket beskriver färdsättets svaga funktion i stan.

- Fortfarande råder politisk oro i landet och ca 70 % av befolkningen är fattiga och ca 12 % är extremt fattiga (lever på mindre än 2 dollar/dag).

- En av stadens stora turistattraktioner är en gammal kyrka med en gigantisk källare, som tidigare användes som begravningsplats. Trots den något läskiga känslan av att vistas med otaliga döingar, så tar vi guiden på orden att det borde vara betydligt farligare att omges av levande människor.

/M & J

Ikväll hade vi en liten genomgång med den grupp vi ska genomföra vandringen tillsammans med. Vi träffade då på ett nyzeeländskt par (Pete och Katy) som vi hoppas kunna pumpa på en massa tips inför vår resa vidare västerut. Sagt och gjort, vi beslöt oss för att käka middag ihop. Siktet var inställt på att prova något riktigt peruanskt! Undertecknad hade svårt att finna sig bland de många rätterna och jag beslöt mig för att köra på den världsvana stilen och be kyparen rekommendera något som går att beskriva som en lokal specialitet och som de dessutom är bra på just på detta ställe! Som man kunde tänka sig pekade kyparen ut den dyraste rätten, men då det inte handlade om mer än en dryg hundring så lät jag det bero, även om mitt fokus snarare låg på priserna än på vad jag faktiskt skulle få på tallriken. Våra nya vänner skämtade om att - ja, det där är säkert "guinea pig"! Jag kan såhär i efterhand inte förstå att polletten inte trillade ner. Fullständigt obegripligt!! Först när Pete började berätta om hur några sjuka collagekompisar till honom faktiskt gått till en djuraffär och köpt deras fetaste guinea pig för att tillaga som experiment insåg jag vad jag beställt och i samma andetag kom tallriken in... Pete valde att säga några ord till "Marcus" (som marsvinet döptes till) ära innan vi la en servett över hans huvud och det var dags för mig att börja äta inför nyfikna ögon. För den som undrar kan jag meddela att marsvin smakar som kyckling (väldigt likt KFC faktiskt med den kryddningen och sås som jag serverades), men att det är oerhört svårt att äta. Det är inte bara tekniskt svårt med väldigt lite kött och mycket ben, det är också mentalt påfrestande med insikten om att det är en sorts råtta som ligger på tallriken. Jag kan inte rekommendera detta till någon, kommer aldrig beställa det igen och ber till alla möjliga gudar att jag kan sova gott även framöver.

/J

I morse grabbade jag tag i Johans arm och frågade "Vad var det?". Ett märkligt durrande ljud avslutades med att hotellsängen skakade till. Det visade sig vara en smärre jordbävning (eller "eart-cake", som Rikard Palm hade sagt), vilket tydligen är mycket vanligt och som Peruanerna inte reagerar nämnvärt på. Då tänker inte vi göra det heller, men för en debutant i jordbävningssammanhang var det en annorlunda upplevelse. /M

Imponerade av tekniken kunde vi via "telefonen" på La Castellana (hotellrummet), logga in på datorn hemma och stänga av denna - vilket vi missat att bocka av på todo-list, innan vi for. Dessutom kunde vi fortsätta se avsnitt av Prison Break, när vi jetlaggade vaknade kl 06 i morse. Dock är dessa faktum förmodligen gamla nyheter för Inka-civilisationen, som på alla nivåer ligger långt före mindre begåvade västerlänningars tiderum! /J & M

Parque Kennedy La Castellano

Vi har hört från alla möjliga håll att risken att bli rånad eller bestulen här i Peru är stor. Så, vi gör vårt bästa och delar upp värdesakerna på alla tänkbara sätt. Ser oss över axeln mest hela tiden och försöker smälta in bland övriga befolkningen så gått det går när vi är blonda, kritvita och minst huvudet längre än alla andra. Hittills har det iaf känts väldigt lugnt, peppar peppar. Vi blev idag dock vittnen till ett brutalt överfall som troligen får rubriceras som mord. Offret spatserade förbi våra fötter där vi satt på en parkbänk intet ont anande bara minuter innan det small till. Det gick fruktansvärt fort och kvar på platsen fanns bara några ynka duntussar efteråt. Offret släpades snabbt iväg av förövaren efter en kamp som inte varade mer än någon sekund. Likt ett lejon på en savann slog den magra katten till, och till allas vår tröst slapp fågeln lida speciellt länge. /J

Chattade med min granne på flyget, en 50-årig manlig Peruan. Hans fru heter också Maria, han briljerade med sitt ABBA-kunnande och han tipsade om aktiviteter och den fantastiskt goda peruanska maten. Efter en stund började mannen gråta. Jag visste inte hur jag skulle reagera, men frågade lite försiktigt hur det var... Han svarade med att berätta sin historia de senaste 11 åren. Han och hans fru flyttade till Virginia i USA, han fick jobb och hon började plugga. Dessvärre fick de inget legalt tillstånd att vistas i landet, vilket innebar att de inte kunde åka tillbaka till sitt hemland, Peru. Idag var dagen, då mannen (vars namn jag uppfattade till Ulf-fredo) skulle få träffa sin mamma, bröder och syster, för första gången på 11 år. Känslorna var äkta ända in i hjärtat och jag är glad att han vågade visa dem för mig. Är glad över att det "bara" behöver gå 7 veckor innan jag får träffa min underbar familj. /M

Tidig söndagmorgon i Peru. Det är fuktigt i luften och hoppet om solstrålar är knappa, men hotellet har WiFi i väntan på rummet. Känner samma lycka som Hanna (jag-ÄR-sociala-medier) Sihlman skulle ha gjort. /M

Borde inte non-smoking vara default nuförtiden? /M

Vi har fått nys om att Peru består av 60 % djungel och att endast 6 % är bosatta inom detta område. Torde innebära att regnskogen är förhållandevis bevarad? /M

Efter flera hinder i form av strikta och stöddiga amerikanare på Miami flygplats, sitter vi och väntar på flighten till Lima. Känns gott att vi hann med ett träningspass i London innan vi klev på lååångsittningen. Vi har även önskats "God tur" av ett par trevliga norskor, som själva fastnade över timmen i security. /M

...fungerar inte på mina smala vader. ;-)

Och det i en alldeles förfärlig fart! Jag förstår fortfarande inte hur jag ska hinna med allt innan avfärd, men på något sätt löser det sig väl. Det går att sova på planet om inte annat ;)

Nu gasar vi in i kaklet och vilar sen!

/J