zillen.blogg.se

Thailand

Publicerad 2017-02-28 23:49:38 i Allmänt,

Förlåt! Vi hade stora planer på att hålla dig vid liv under resorna 2016, men så mycket annat kom emellan. För att du inte ska känna dig utanför kommer här en sammanfattning av vad du missade.

27 februari till 19 mars 2016 - Thailand

Johan skriver:

Under tre veckor planerade vi njuta av Thailand på bästa sätt. Med bara någon månads varsel fick vi resesällskap av Martin, Lisa och Arthur under vår första vecka. Vi tillbringade denna på Koh Kho Kao och man måste säga att det var hur gött som helst! Bra boende bara ett stenkast från stranden, varmt i både pool och hav, god mat och trevligt sällskap!

Bara några mindre fadäser som lagt sig på minnet och som därför måste återberättas;

- En kväll efter middagen är vi tillbaka i huset, men hinner inte lägga ungarna förrän personalen på resorten kommer och knackar på dörren – tsunamivarning! Alla ska utrymmas och snart sitter vi uppe på ett pickupflak tillsammans med skrämda barnfamiljer och berusade (och därför roade) pensionärer i full färd mot öns högsta punkt där vi fick invänta faran över. Skrämmande, men ändå lugnande att man har ett varningssystem som fungerar.

- En dag gjorde vi en utflykt ett par kilometer med en hyrd Hello-Kitty-Tuktuk. Med Martin vid rodret tog vi oss till en annan strand och njöt där hela dagen. På vägen hem förseslogs en genväg (oklart vems idén var, men i efterhand skyller vi vanan trogen på Martin). Hade det inte varit för att vägen bestod av mjuk havssand hade det säkert sparat oss määäängder med tid. Nu fick istället kvinnor och barn gå till fots medan Martin och jag sköt åbäket genom sanden.

- Ett av besöken i poolen kunde slutat riktigt illa. Jag hoppade själv i först och hjälpte därefter Nova i som var ivrigast där hon stod på kanten med solhatt, simpuffar och en boll. Jag vänder mig sedan till Minea och hjälper henne i. Av någon anledning vänder jag mig sedan rätt snabbt om igen och ser då hur, solhatt, simpuffar och bollen flyter på ytan medan Nova sprattlar någon halvmeter under ytan. Det kan gå så fort. Jag bävar för vad som hänt om Minea krånglat eller krävt mer av min uppmärksamhet. Simpuffarna skänker sådan trygghet, men om barnet sträcker sina solskyddsinsmorda armar uppåt (för att hålla en boll tex) så kan det ändå lätt glida ur. Nu gick det bra och det är jag oerhört glad för.

Den andra veckan har vi bokat upp tillsammans med Jakob, Sabina, Tyra och Alfred på Lollo&Bernie-hotell i Bangtao. Martin och Lisa följde också med till Bangtao, men valde ett annat hotell. Åter igen fina dagar med god mat på kvällarna, stim och stoj på dagarna i det enorma poolområdet.

En dag bestämer sig jag, Jakob och Martin för att hyra vattenskoter. Vi promenerar länge utmed stranden innan vi hittar den billigaste uthyrningen – längst bort. Sagt och gjort, vi betalar, hoppar på och gasar tillbaka mot övriga i familjerna för att erbjuda dem att åka med. På väg in mot stranden där vi ligger har också ett antal longtailbåtar lagt till och när vi bara lugnt ska glida in mot stranden råkar Jakob hamna lite ur kurs. För att undvika en kollision med en av båtarna hoppar han av vattenskotern så att han stående på botten ska kunna dra den från båten. När han hoppar av skotern, behåller han handen om gashandtaget och istället för att ge noll gas, gör skotern ett ryck och buffar till longtailbåten. Nu börjar cirkusen. Ägaren/kaptenen hoppar genast ut, letar på ett märke (någon meter från där skotern träffade) och hävdar å det bestämdaste att här ska det minsann betalas 2000 bath (ca 500 spänn) annars ringer jag polisen! Jakob står på sig och menar – ring du polisen så vi verkligen kan få det här utrett för INGEN skada har minsann drabbat din båt! Turerna går fram och tillbaka, hotellpersonalen kopplas in, skoterutflykten blir givetvis 100% förstörd för Jakob och tjafset fortgår. Hotellpersonalen råder ändå – betala, 2000 bath är ett kap! Förra året var det en skoteråkare som åkte på böter på 100 000 bath när polisen väl utrett saken. Sagt och gjort, Jakob la upp pengarna och frågade om de nu ändå kunde lägga detta bakom sig och att han inte skulle behöva vara orolig för fler påföljder? - Absolut kompis! Du och din familj kan få bra pris om ni åker båt med mig!!!

Senare såg vi hur polisen med jämna mellanrum satt och drack te med båtägarna nere på stranden – så, det var nog ett klokt beslut att betala ändå…

Med bara ett par dagar kvar i Bangtao, innan vi ska vidare till Hua-Hin för att hälsa på Andreas med familj så ändras våra planer. Jag vaknar av att Nova, som ligger bredvid mig krampar i hela kroppen. Feberkramp igen förstår vi snabbt och försöker kyla hennes kropp, men det är svårt när ingenting är kallare än 35 grader. Jag sätter mig ändå med henne i duschen, samtidigt som Maria ger kramplösande medicin i rumpan, ringer ambulans och tar kontakt med Jakob och Sabina som får ta hand om Minea. Eftersom vi varit med om detta en gång förut är vi inte fullt lika skräckslagna, men det är ändå oerhört jobbigt att inte få någon kontakt med sitt barn. Speciellt som vi upplever att det tar så lång tid innan det släpper.

Vi får fortsätta natten igenom först till en närliggande vårdcentral och sedan till Bangkok Hospital i Phuket. Man konstaterar precis som vi förstått att Nova fått feberkramp och att det inte är någon större fara med henne egentligen. Däremot skall vi återvända om hon inte får ner febern de närmaste dagarna. Så, vi återvänder till hotellet och försöker hålla oss undan solen. Om 36 timmar ska vi sätta oss på en nattbuss upp till Hua-Hin. När det bara är timmar kvar till avgång och vi inte längre får ner Novas feber med Ipren och Alvedon blir det ett nytt besök till sjukhuset. Nu skrivs Nova åter in, men egentligen mest för att hon med sin infektion i kroppen också utvecklat blåsor i munnen som gör att hon varken vill äta eller dricka. Så börjar en av de längsta veckorna i våra liv. Att hålla en tvååring på dropp i en säng i en vecka är ingen lek.

När vi väl blir utskrivna skyndar vi upp till Hua-Hin med flyg och taxi via Bangkok och får ändå nöjet att njuta av att se både Nova och Minea uppskatta sina kusiner. Tyvärr drar vi med oss lite otur även till dem då Andreas får hög feber och någon sorts halsinfektion, samt att Joline fick åka in med problem med foten…

Nu kanske det verkar som att hela Thailandsvistelsen kretsade kring dessa mödor och så blir det kanske med lite tid och distans, men så har man nog en förmåga att snarare lägga sådant på minnet som bryter lugnet i solstolen. Vi är trots allt detta glada att vi åkte och fick tillbringa många härliga dagar tillsammans med vänner på plats.