zillen.blogg.se

Efter att ha vabbat i princip hela december och fått ställa om en hel del julfirande var vi glada att vi alla var friska när vi satte oss på båten, övernattade hos Roger och Ryoco i Stockholm för att till sist möta upp Hans och Berit (som precis tagit sig igenom en magsjuka) på Arlanda. Den oron visade sig vara onödig – tack och lov! Vi bjöd med Hans och Berit som födelsedagspresenter till deras 70- respektive 65-årsdag under året. Dels för att vi tycker att de är värda det, men också med lite baktanke om att få chansen att ta några åk tillsammans medan de kunde se efter tjejerna. Men, med två småtjejer som aldrig stått på skidor och två seniorer som inte åkt på många år och som nog undrade hur det skulle gå i backen. Addera till detta en Maria som åkt en del, men som under många år frivilligt eller inte fått avstå från alpresor, nog inte riktigt visste om detta med skidsemester verkligen är en bra grej. Och så jag (Johan) då. Jag har under många år försökt berätta för Maria hur härligt alperna kan vara; att det inte bara är branta backar, att det är mer vädersäkert än svenska fjällen, att de skarpa snöklädda bergstopparna är bland det vackraste som finns, att det inte är några liftköer, att föret generellt är bättre än i Sverige (mindre is och slask). Nu var det upp till bevis! Jag försökte ändå intala mig själv att – hatar dom det så får jag väl ha det för mig själv då! Men visst är det roligare om alla är med på tåget! Resan gick via flyg till Geneve och sedan 3,5 timmar i buss fram till Alpe d’Huez och hotellet Le Petit Prince som Langley kör. Jag kan lätt konstatera att jag inte bott bättre i alperna någon gång. Kanske för att priset varit en viktigare faktor på tidigare resor, men alldeles oavsett. Hotellet känns rent och fräscht och har ”svensk hotellstandard” på rummen (varken risk för övermålade mögelfläckar eller risken att hitta hotellchefen i sin säng när man ska gå till kojs). Utsikten är enormt härlig både från rummen, men även ifrån matsal och sällskapsytorna vid baren. Maten var kalasbra och förgyllde alldeles säkert upplevelsen på många sätt. Inte minst skönt att veta att det väntar en rejäl middag (bra varierad 3-rätters hela veckan) i slutet av en lång dag. Det var möjligt att åka skidor till hotellet, men för barnen var det lite av en utmaning så vi vågade inte ta dem den vägen förrän sista hela skiddagen då de och även vi andra kände oss säkrare på laggen. Alpe d’Huez stoltserar med två riktigt berömda pister Sarenne och Le Tunnel. Båda är svarta pister, men av olika anledningar skulle jag säga. Sarenne är den längsta nedfarten i Europa med sina 16 km och som tar en från toppen på Pic Blanc på 3330 möh ner till ca 1600 möh. Efter att på torsdagen sett att förutsättningarna såg fina ut begett mig mot toppen för att kunna sätta en check i rutan, misslyckades jag då en lift var stängd och kom bara upp till 3100 m och fick därför inte hela åket. Jag övertalade då Maria att åka med mig i ett andra försök då jag tyckte att det inte vara så farligt. Lite folk i backen och inte alls speciellt brant. Väl övertalad och på toppen med Maria hade jag sedan dåligt samvete i stort sett hela vägen ner. Dels var den översta passagen klart brantare än den del jag åkt och dels var det ganska mycket folk i backen när klockan närmade sig lunchtid. Inte alls någon behaglig nedfart för Maria och därmed inte för mig och mitt samvete heller. MEN, Maria – du klarade det!!! För egen del tycker jag det hade varit kul att vara bland de första ut en morgon och åka den pisten orörd och helt utan folk. Då hade det kunna gå undan!  Le Tunnel å andra sidan skall vara en av de brantaste nedfarterna i världen. Det som gör den karaktäristisk är att man först måste åka genom berget för att på så sätt komma ut strax under ett klipparti och därifrån sedan ta ett brant åk nedför. Det är naturligtvis inte pistat eftersom det är för brant och därmed ingen vidare åkning alls. Så, kul att ha åkt ner, men ingen kan åka ner där och påstå att det är speciellt bra åkning i de värsta branterna. Första skiddagen (söndagen) ägnade vi till stor del åt att jaga fatt i vår utrustning som vi hyrt på ett annat ställe än på hotellet då det fanns klart billigare alternativ. Konsekvensen blev att det blev en del knallande innan vi kunde komma fram till barnbacken. Väl där kunde vi konstatera att tjejerna verkligen stod på noll (de stod knappt i pjäxorna) och att förutsättningarna inte var de bästa då de redan började bli trötta efter allt knallande. Men efter att ha fått lite i sig och fått känna på farten genom att stå mellan våra ben fanns det iaf lite hopp. Vi hade tidigt bestämt oss för att sätta tjejerna i skidskola och i slutet av dagen gick jag in och pratade med EFS och gjorde klart att tjejerna skulle få gå med 2-5 åringarna istället för 4-12 (vilket jag inte förstår hur det skulle ha kunnat gå) och börja dagen därpå. När jag kom ut från skidskolan var Berit, Maria, Nova och Minea väck. ”Det kom en skidbuss, så jag skickade dem före”, sa Hans. Själv tänkte jag att det var väl bra, men var lite konfunderad då skidskolepersonalen precis hade rått mig att gå över vägen och vinka in bussen på andra sidan. Jag tog därför med mig Hans till andra sidan och hoppade på nästa buss – som gick åt helt fel håll! Som tur var vände den och 10 minuter senare var vi tillbaka där vi klivit på och ytterligare 10 minuter senare hoppade vi av i toppen på byn och åkte skidor hem. Precis när bussen rullat iväg inser jag att mina skidhandskar ligger kvar på bussen… Skit!! Tjejligan hade inte heller superflyt med sin buss. När Minea utbrustit – ”Nu ser jag skidskolan, igen!” och de därmed insett att de klarat av tre varv på bussens rundtur bestämde de sig för att trots allt hoppa av och ta en annan buss och snart var även de framme på hotellet. Måndag morgon är det buss som gäller för att ta oss till skidskolan. Jag kliver på, frågar om det är rätt buss och får en nick till svar. När jag även passar på att fråga om det finns någon ”lost and found” för bussarna börjar chauffören tveka, men ska precis till att svara när jag kastar ett öga på instrumentbrädan och där ligger mina handskar!!! Perfekt start på dagen! När vi väl sitter på bussen yttrar Minea den snart klassiska frasen - ”Vajföj måste jag gå i skidskola!? Jag KAN ju ledan åka skidoj!!!”. Märk väl att det är efter att ha åkt skidor mellan våra ben i ett par timmar. Hursomhelst, skidskola ska det bli och skidskola blev det. Det skall erkännas att vi från gång till annan var lite tveksamma. Dels då det kostar en slant, men också för det faktum att skidskollärarna bara pratar franska och engelska. Över veckan reagerade vi också på att det blir mycket vänta när många barn skall ta sig från A till B osv. Kanske inte alltid supereffektiv utnyttjande av tiden. Men, Nova och Minea gjorde det riktigt bra och vi är ändå stolta över att de körde på. ”Tårfabriken” blev ett smeknamn för skolan, men då inte på grund av våra egna barn, utan snarare att många väldigt små barn saknade sina föräldrar en hel del. Lite annorlunda jämfört med inskolningen på förskola kan jag lova. Skidskolan gav ändå gott resultat och i slutet av veckan körde tjejerna knappliften själv och hela barnbacken ned. Ett problem som lätt uppstår är när liften inte betjänas av någon som hjälper de små att få ned knappliften. Problemet består i att man behöver hjälpa dem på, samtidigt som man vill åka före för att kunna hoppa av och loss ett efterföljande barn om de ramlar och då släpas med liften. Samt, att kunna bistå vid avstigning. Det fanns gott om barn som släpper lite för tidigt och börjar åka bakåt ned för liftspåret istället för att ta med sig farten framåt. Hursomhelst, har jag vid ett tillfälle satt Nova på en knapplift och åker själv efter. Jag tror att Berit skall vara behjälplig vid avgången, men får inte kontakt med henne så hon åker ner. Så, jag börjar att ropa fram till Nova precis hur hon ska göra när hon kommer upp – sära på benen, tryck ned liften och släpp! Jag hinner tänka en hel del då hon aldrig klivit av själv tidigare och funderar på hur snabbt jag kan ta mig till en nödstoppsknapp, samtidigt som jag upprepar instruktionerna. Väl uppe gör Nova precis som hon blivit instruerad, isär med benen, trycker ned liften, släpper iväg den och åker vänster för att komma till backen. När jag kommer upp åker jag fram för att berömma henne – ”Härligt Nova, du KLARADE DET!!!” Svaret kommer direkt – ”Tjat, tjat, tjat!” – innan hon ger sig ut i backen och åker hela vägen ned igen. En typisk dag i alperna såg ut såhär; Klockan ringer vid 7 och efter att hela familjen vaknat och fått på sig kläder är kl 7.30 innan det blir frukostbuffé och en kamp att få i barnen så mycket som möjligt för att de ska vara rustade för en dag i backen. Kl 9 går bussen och 9.15 började skidskolan. Det är också tiden för att hinna åka lite själva, samtidigt som vi försöker hålla oss i närheten av skidskolan. Kl 12 är tjejerna klara och vi tar oss till den närliggande restaurangen där barnen äter pannkakor och vi vuxna käkar pizza (Maria hittade en favorit med 4 ostar och varken har eller kommer äta så mycket pizza på en vecka som då). Efter lunch försöker vi åka med barnen så mycket som möjligt samtidigt som vi sticker emellan med ett och annat vuxenåk. Mellan 16 och 17 (då har barnen varit ute i ca 7 timmar!) återvänder vi till hotellet och kanske hinner vi hänga lite i sällskapsytorna vid baren, brasan och de många fåtöljerna innan det är dags att göra sig klar för middag ca 18. Vid 19.30 är det läggdags för de små och om orken finns har vi hunnit med lite kortspel innan det är dags även för oss vuxna att sova efter en heldag med fysisk aktivitet. Söndag och måndag – blåsigt och i princip hela systemet stängt. Kanske inte så dumt då vi därmed kunde lägga fokus på tjejerna. Tisdag och onsdag – snö och stundtals dålig sikt, men även en del bra stunder då det spruckit upp. Torsdag, fredag och lördag – heeeeelt perfekt, klarblå himmel, vindstilla och bara någon minusgrad nere i byn. Dessa dagar finns inget mer att önska än att liften ska gå lite lite fortare. Jag hoppas och tror att det har gett mersmak till fler än mig. /Johan Ps. Kom ihåg! Det är aldrig fel att ha choklad i fickorna för att muta både stora och små när orken och viljan tryter. Ds.