Minea till sjukan
Nu är vi inte i mål än, men tro inte att familjen Zillén åker på semester utan att tillkalla ambulans. Efter 6 veckor kunde vi checka av det även i år.
Vi hoppades att Marias ryggskott var en smäll hon fick ta för familjen – det ska ju liksom ske (tidigare år både på Gran Canaria och i Thailand har Nova drabbats av feberkramper och fått åka in). Den här gången var det så Mineas tur.
Efter den sedvanliga läggningen började hon efter ett par timmar plötsligt hosta i sömnen. En rosslig hosta som gjorde att hon lät som att hon inte fick upp det som skulle upp. Andningen var ansträngd och hes. Efter att ha lugnat sig den första gången tog det inte många minuter innan det var dags igen. Den här gången fick vi väcka henne och ta upp henne i upprätt position. Hostningarna fortsatte till dess att hon var på vippen att kräkas. Därefter hade hon fortsatt svårt att andas och här tog vi beslutet att tillkalla ambulans (Maria) och Patrik för att stanna hos en sovande Nova.
Min och Marias misstankar var att det kunde bero på de stora mängder poolvatten som Minea druckit under dagen efter att fått tag i en tom petflaska vid dagens poolbesök. Väl ute hos ambulansen hade en medtagen Minea ändå kunnat lugna sin andning betydligt och syreupptagningen var det heller inget fel på, men de skickade ändå iväg oss för att kolla upp det ytterligare på närmaste akutmottagning. Minea fick luftvägsvidgande och blev med det av med det slem som störde hennes andning. Som det verkar var det inget mer än en begynnande förkylning, men inte desto mindre obehagligt för oss.
Väl tillbaka hemma var vi ändå inte 100% säkra på att läkarna (via vissa språkförbistringar) verkligen tagit vår oro för klorförgiftning på allvar. Så, den natten sov vi inget vidare, men desto mer övertygade om att vi gör rätt som försöker vara med våra små så mycket det bara går.
På sjukan med en väldigt medgörlig liten Minea.
Det svänger fort, några dagar senare. 😊
