Pat & Sand
Det var med stor entusiasm och iver (läs: längtan efter annat/ytterligare sällskap), som vi mötte upp Patrik (Pat), lillebror Zillén med fru, Sandra (Sand), i närheten av Mount Cook (ganska mitt på Sydön).
Under vår resa har vi trampat in i en hel del guldkorn, men naturligtvis också nitar som kanske inte alltid lyfts fram i detta forum. Bloggen är tänkt att arkiveras och för att vi, när minnet sviker, ska kunna bläddra fram bilder och känslor. Vi vill minnas guldkornen, men verkligheten är naturligtvis inte glamour precis hela tiden. Och här vill vi varna för känsliga läsare, alternativt hoppa direkt till nästa stycke. Det är inte tjo och tjim att varje morgon vakna med en smärtfylld kissblåsa och veta att det i bästa fall är ca 75 meter till närmaste campingtoalett, att galna rutiner och diverse miljöbyten invaggar tarmar i high chaparall, att en trång Camper inte bjuder in till ballongdans när det spöregnar, att Lasse-kongo gör oönskad entré när vädret sviker, att det trots utlovad sommarårstid har snöat på oss, att en lyxigare variant av campingplats måste informera om att duscharna faktiskt är varma, att sandflugorna har en fantastisk orienteringsförmåga att hitta naken hud på knogar och fotleder, att man får fortkörningsböter i ivern att få träffa goda vänner, att det inatt slog något slags köldrekord precis där vi är, att vi som par i ett hörn på en bar på nyårsafton blir överlyckliga när någon tilltalar oss med "Sorry!", efter att ha stött till Johan med armbågen...
Men då känner vi , efter att ha sett och hört Pat och Sands resestory (som för övrigt är deras bröllopsresa), med punktering, oroväckande motorljud vid överskridande av 75 km/h, trasig (eller "broken", som Sandra beskrev tillståndet för Camperuthyraren) GPS, vattenläckage i Campern, ingen kyl (som utlovats vid bokning) osv... att vi nog ska skatta oss lyckliga över våra, i jämförelse, smärre problem.
Allt blir dessutom så väldigt mycket mer komiskt, när vi jämför våra temporära, men extremt påtagliga verkligheter, där till och med våra campingstolar känns mer delux än innan.
Släktsammankomsten genererade många skratt, och det handlade inte bara om hur vi haft lite mer tur vad gäller utrustning, utan framförallt allt annat mellan himmel och denna sidan jord.
Mount Cook är landets högsta topp, på 3 300 m och i området finns spektakulära (allt är nämligen spektakulärt på NZ) glaciärer. Gänget bestämde sig för att trampa en walk, för att se det spektakulära.
De ihärdiga och de senaste dagarnas katter och hundar, gjorde trampandet till en mer blöt utmaning än vi förväntat oss. Walken var mer av en bäck, vilket tvingade oss till strategiska vägval över stenar för att kunna forcera. Trots god samarbetsförmåga och hoppteknik lyckades vi inte komma ända fram, utan fick vända tillbaka. Med påfyllnad av energi i kropparna, tog vi nya krafttag och gav oss ut på nästa walk i hopp om att "springa på" den spektakulära glaciären. Walken blev mer av karaktären klättring och någonstans borta bland moln och snö fanns glaciären. Vid det här laget var vi egentligen rätt trötta på glaciären och förde en omogen diskussion kring på vilka sätt man skulle kunna besudla den...
Glaciären skapar något slags stenmjöl (?), som följer med ner till sjöar i närheten. Mjölet gör att vattnet i sjöarna skimrar i klart blått. Så, när vi fått nog av regn och kyla bestämde vi oss för att lämna bergen och passera underbart blåa Lake Pukaki och sedan vidare mot Twizel.
En felvisning på GPS:en visade sig bli en idyllisk campingplats, mellan några stora träd precis vid en liten sjö. Det enda kruxet var att det vid platsen fanns en rest minnessten för Susan och hennes dotter, som drunknat i sjön för 100 år sedan. Vi tog ändå beslutet att platsen skulle bli en strålande campingplats.
Vi är mycket glada att vi fick skratta tillsammans med Patrik & Sandra under några dagar, och vara en del av deras bröllopsresa - Tack!
/M & J
